Idag för 7 år sedan
Föddes en ny starkt lysande stjärna på vår jord. 3560g tung och 52 cm lång. Klockan var 00.59 och förlossningen hade tagit ganska precis 24 timmar.
Idag är han något större, runt dryga 120 cm och 24 kg tung men fortfarande min absoluta favorit stjärna i alla kategorier.
Grattis på födelsedagen min stora (lilla) kille!
Älskar dig mest i hela världen, fast det vet du ju, eller som du brukar säga "äsch, måste du tjata hela tiden, du har ju sagt det minst tvåtusenmiljoner gånger. Jag veeet!"
Idag är han något större, runt dryga 120 cm och 24 kg tung men fortfarande min absoluta favorit stjärna i alla kategorier.
Grattis på födelsedagen min stora (lilla) kille!
Älskar dig mest i hela världen, fast det vet du ju, eller som du brukar säga "äsch, måste du tjata hela tiden, du har ju sagt det minst tvåtusenmiljoner gånger. Jag veeet!"
Svar på tal
Vi är hemma hos min bror på hans examensdag. Klockan är kväll och en byxblöja tjänstgör som mössa på Moas huvud.
En kaffekopp står och ber om att bli omkullknuffad på vardagsrumsbordet. Moa gör en svepande rörelse med armen och olyckan är ett faktum.
Morbror Anders till Moa:
"Moa att det där skulle hända hade jag kunnat räkna ut med rumpan"
Moa replikerar blixtsnabbt:
"Skaru´ha mössa Anders" och pekar på blöjpaketet med sitt bästa pekfinger.
Just det! :)
En kaffekopp står och ber om att bli omkullknuffad på vardagsrumsbordet. Moa gör en svepande rörelse med armen och olyckan är ett faktum.
Morbror Anders till Moa:
"Moa att det där skulle hända hade jag kunnat räkna ut med rumpan"
Moa replikerar blixtsnabbt:
"Skaru´ha mössa Anders" och pekar på blöjpaketet med sitt bästa pekfinger.
Just det! :)
Skridskopremiär
Söndagen tillbringade jag och storebror på skridskobanan för att för första gången åka skridskor tillsammans!
Och han var så duktig. Fram emot kvällen lyckades han ta fem-sex skär med fart och bra balans. Jag är så stolt! Det finns ingen större självtilfredsställelse än att lära sina barn någonting nytt!
Bästa killen jobbar hårt!
Och han var så duktig. Fram emot kvällen lyckades han ta fem-sex skär med fart och bra balans. Jag är så stolt! Det finns ingen större självtilfredsställelse än att lära sina barn någonting nytt!
Bästa killen jobbar hårt!
Önskelista
Moa vill ofta ha massor av saker. En del rimliga, en del svårbegripliga och en del helt överraskande.
Idag såg Moas önskelista ut som följande:
Ett par blåa skridskor. Hon lägger snabbt till Om det inte finns TAR jag vita.
En bebis
Trummor
Varför ska man nöja sig med det man faktiskt kan få, om man siktar mot stjärnorna kanske man kommer till månen. Eller som hennes pappa sa när han hörde önskelistan: En av tre är väl inte så dumt. Vilken det blir återstår att se ;)
Idag såg Moas önskelista ut som följande:
Ett par blåa skridskor. Hon lägger snabbt till Om det inte finns TAR jag vita.
En bebis
Trummor
Varför ska man nöja sig med det man faktiskt kan få, om man siktar mot stjärnorna kanske man kommer till månen. Eller som hennes pappa sa när han hörde önskelistan: En av tre är väl inte så dumt. Vilken det blir återstår att se ;)
Utveckling
Barn utvecklas fort. Moa är inne i ett stim nu då hon utvecklas i ett rasande tempo. Nya ord poppar upp varje dag, hennes meningsuppbyggnader blir mer och mer avancerade och hon förstår massor. Mer än vad hon borde kunna vi 2.5 års ålder.
Det som är mest spännande med Moa just nu är att hon lär sig musiktexter oerhört snabbt. Hon älskar att lyssna på musik och texten börjar falla på plats redan efter ett par gånger. Det som gör det hela så roligt och som fascinerar oss är att gör sina egna tolkningar av låttexterna när hon inte riktigt hör (eller förstår) texten.
Här följer några exempel:
En elefant balanserade
på en liten liten spindetråd
det tyckte han var så intressant
Så han gick och hämtade en annan elefant.
Moas version
En elefant balanserade
på en liten liten spindeltråd
DET TYCKTE INTE HAN VAR SANT (intressant = inte sant)
så han gick och hämtade en annan elefant.
Imse vimse spindel klättrar i Moas version uppifrån, alltså inte uppför trån´
För någon vecka sedan sjöng vi "lille katt" när vi kom till kon som sket på bron skrattar Moa högt och ropar glatt:
Kon bajsade på bron!!
Tänk vilken stor betydelse musiken har för barnets utveckling!
Lillasyster i utvecklingsstadiet
Om dom små sakerna i livet
Jag kommer hem med ett nytt blöjpaket en dag.
Lillasyster kommer springandes och frågar vad jag har köpt.
"Blöjor" svarar jag.
"Ååhh, tack!" ropar lillasyster. Hon släpar blöjorna in på toaletten samtidigt som hon ropar till pappa:
"Jag har fått nya blöjor pappa. Mamma har köpt nya, BARA TILL MIG!"
Lycka är att ständigt glädja sig över alla små och till synes obetydliga företeelser.
Hur kommer det sig att vi glömmer bort det som vuxna?
Lillasyster, fortfarande begåvad med förmågan att glädjas över de små sakerna i livet.
Om barn
Många gånger har pappa Hoppsan och jag pratat om ytterligare syskons vara eller icke vara. Huruvida fler syskon är ett självklart alternativ eller tål att fundera ytterligare några varv på har varierat kraftigt under några års tid, mycket beroende på hur dagsformen hos våra barn varit under dagen.
Frågan vi ställer oss, eller frågorna, är "har vi råd?" "orkar vi?" "har vi tid?".
Om barnen är som dom är mest, barn i varierande trotsåldrar så står vågskålen och väger ganska tungt åt "vi känner oss njöda" hållet.
För hur mycket vi än älskar våra trotsmonster så är man ganska slutkörd efter en dag som så många gånger ser ut som följande:
Kl.6.30 uppstigning för barnen. Lillasyster vaknar om hon har fått sova i mer än 10 timmar med ett glatt leende på läpparna, men om hon så missar bara med ynka 30 minuter vaknar hon iklädd sin bästa monsterkostym, skrikandes och sparkandes och precis helt tvärtemot.
Storebror kräver en hel tunna energi bara för att vakna och komma ur sängen. Sedan är det hela proceduren med att välja och matcha kläder som suger musten ur en totalt. Storebror klarar detta till 95% själv men när termometern visar -5 grader ute och storebror valt sina blommiga hawaiishorts ackompanjerat med en rosa t-shirt med hajtryck på måste mamma Hoppsan gripa in och styra upp klädsituationen.
Det blir en del tandagnisslan, lite gråt, en smula hot och diverse mutor för att byta ut shortsen mot ett par jeans som möjligtvis kan passa den unge herrn.
Lillasyster är en helt annan femma. Det tar E V I G H E T E R att välja kläder åt prinsessan. "Inte den", "inte den" "Inte klänning" "inte mysisar (mjuka byxor)" osv i all oändlighet. Ofta följer åtminstone två ombyten innan vi är redo att åka till dagis.
När klockan närmar sig 7.30 är det frukostdags. Igen samlar mamma Hoppsan ihop krafterna för nästa utmaning. Att hitta den perfekta frukosten för allt passar minsann inte. Är det en fil och flingor dag, eller gröt måntro, eller kanske mackor och ska dom iså fall vara rostade. Duger skinka som pålägg eller kommer det skrikas om ost. Tja, denna procedur tar åtminstone 40 minuter och sätter oss alltid på gränsen till att komma försent.
Sedan följer tandborstningen. Efter att ha jagat lillasyter runt lägenheten ett par varv, tvingat ner henne i knät och borstat tänderna mot hennes vilja står inte mamma så högt i kurs hos lillasyster. Vilket hon mer än gärna visar med allt hon kan, dvs klä av sig alla ytterkläderna när mamma i ett obevakat ögonblick vänder blicken åt ett annat håll.
Klockan börjar nu närma sig 8.40 och hotet om att komma försent börjar närma sig på riktigt. Vilket innebär att storebror som oftast är färdig vid det här laget får gå i förväg och jag får ta en arg lillasyster under armen, iförd endast jacka och skor, overallen under andra armen och en rygga i handen med vantar, mössa, och raggisar och så rusar vi iväg. Lämna storebror först sedan lillasyster. Om jag har tur ska dagisgruppen inte gå ut just nu och då kan jag bara lämna in henne och så får dagisfröknarna bråka på overallen men oftast så ska dom gå ut och då får jag igen ta strid och slita mig svettig i dagishallen för att klä på ett barn overall och stövlar på samma tid som dagispersonalen klär på 14 barn och sig själva.
Med mascaran mörk under ögonen och svetten rinnandes nerför ryggen lämnar jag sedan, ändå en alltid glad lillasyster och åker utmattad hemåt och tänker att jag är mer än nöjd och lycklig över mina barn.
Kvällen kommer, och diverse olika diskussioner om huruvida man får kalla stekt korv för äcklig eller anse att lilleskutt tandkrämen är bättre än skalmantandkrämen trots att det är samma tandkräm fastän i olika förpackningar och så den slutliga striden om allt som man kommer på att man är när man ligger i sängen: dvs jag är kissnödig, jag är hungrig, jag har ont här och där, jag kan inte sova osv som gör att mamma Hoppsan totalt kapitulerar och inser att den egna tiden denna kväll är som bortblåst och låter storebror och lillasyster somna i soffan istället. Givetvis efter några minuters nypandes på varandra och kivandes om vem som låg var först.
Men när dom sedan har somnat, och ligger där runt mig liksom uthällda i alla möjliga och omöjliga ställningar och smånsarkar och mumlar i sömnen, då vet jag att allt annat trotsåldersrelaterat tjafs och smågnabb är som bortblåst och längtar tills vi får ett lillasyster eller lillebror till våra barn.
För just då, i den där lugna stunden, när sömnen precis har infunnit sig och dom ligger nära tätt intill, finns inga jobbiga stunder eller perioder, just då i den stunden finns bara jag och barnen och lika självklara som dom är här hos oss lika själklart är det med ett till syskon och lika självklart är det att orken räcker till allt som den behöver räcka till.
Och om man ännu skulle vara osäker på vad man har gett sig in i som förälder eller om man ska våga skaffa fler barn kan man alltid ha Katherine Whiteborn´s ord i bakhuvudet:
Det främsta syftet med barnkalas är att påminna dig om att det finns värre barn än dina egna.
Frågan vi ställer oss, eller frågorna, är "har vi råd?" "orkar vi?" "har vi tid?".
Om barnen är som dom är mest, barn i varierande trotsåldrar så står vågskålen och väger ganska tungt åt "vi känner oss njöda" hållet.
För hur mycket vi än älskar våra trotsmonster så är man ganska slutkörd efter en dag som så många gånger ser ut som följande:
Kl.6.30 uppstigning för barnen. Lillasyster vaknar om hon har fått sova i mer än 10 timmar med ett glatt leende på läpparna, men om hon så missar bara med ynka 30 minuter vaknar hon iklädd sin bästa monsterkostym, skrikandes och sparkandes och precis helt tvärtemot.
Storebror kräver en hel tunna energi bara för att vakna och komma ur sängen. Sedan är det hela proceduren med att välja och matcha kläder som suger musten ur en totalt. Storebror klarar detta till 95% själv men när termometern visar -5 grader ute och storebror valt sina blommiga hawaiishorts ackompanjerat med en rosa t-shirt med hajtryck på måste mamma Hoppsan gripa in och styra upp klädsituationen.
Det blir en del tandagnisslan, lite gråt, en smula hot och diverse mutor för att byta ut shortsen mot ett par jeans som möjligtvis kan passa den unge herrn.
Lillasyster är en helt annan femma. Det tar E V I G H E T E R att välja kläder åt prinsessan. "Inte den", "inte den" "Inte klänning" "inte mysisar (mjuka byxor)" osv i all oändlighet. Ofta följer åtminstone två ombyten innan vi är redo att åka till dagis.
När klockan närmar sig 7.30 är det frukostdags. Igen samlar mamma Hoppsan ihop krafterna för nästa utmaning. Att hitta den perfekta frukosten för allt passar minsann inte. Är det en fil och flingor dag, eller gröt måntro, eller kanske mackor och ska dom iså fall vara rostade. Duger skinka som pålägg eller kommer det skrikas om ost. Tja, denna procedur tar åtminstone 40 minuter och sätter oss alltid på gränsen till att komma försent.
Sedan följer tandborstningen. Efter att ha jagat lillasyter runt lägenheten ett par varv, tvingat ner henne i knät och borstat tänderna mot hennes vilja står inte mamma så högt i kurs hos lillasyster. Vilket hon mer än gärna visar med allt hon kan, dvs klä av sig alla ytterkläderna när mamma i ett obevakat ögonblick vänder blicken åt ett annat håll.
Klockan börjar nu närma sig 8.40 och hotet om att komma försent börjar närma sig på riktigt. Vilket innebär att storebror som oftast är färdig vid det här laget får gå i förväg och jag får ta en arg lillasyster under armen, iförd endast jacka och skor, overallen under andra armen och en rygga i handen med vantar, mössa, och raggisar och så rusar vi iväg. Lämna storebror först sedan lillasyster. Om jag har tur ska dagisgruppen inte gå ut just nu och då kan jag bara lämna in henne och så får dagisfröknarna bråka på overallen men oftast så ska dom gå ut och då får jag igen ta strid och slita mig svettig i dagishallen för att klä på ett barn overall och stövlar på samma tid som dagispersonalen klär på 14 barn och sig själva.
Med mascaran mörk under ögonen och svetten rinnandes nerför ryggen lämnar jag sedan, ändå en alltid glad lillasyster och åker utmattad hemåt och tänker att jag är mer än nöjd och lycklig över mina barn.
Kvällen kommer, och diverse olika diskussioner om huruvida man får kalla stekt korv för äcklig eller anse att lilleskutt tandkrämen är bättre än skalmantandkrämen trots att det är samma tandkräm fastän i olika förpackningar och så den slutliga striden om allt som man kommer på att man är när man ligger i sängen: dvs jag är kissnödig, jag är hungrig, jag har ont här och där, jag kan inte sova osv som gör att mamma Hoppsan totalt kapitulerar och inser att den egna tiden denna kväll är som bortblåst och låter storebror och lillasyster somna i soffan istället. Givetvis efter några minuters nypandes på varandra och kivandes om vem som låg var först.
Men när dom sedan har somnat, och ligger där runt mig liksom uthällda i alla möjliga och omöjliga ställningar och smånsarkar och mumlar i sömnen, då vet jag att allt annat trotsåldersrelaterat tjafs och smågnabb är som bortblåst och längtar tills vi får ett lillasyster eller lillebror till våra barn.
För just då, i den där lugna stunden, när sömnen precis har infunnit sig och dom ligger nära tätt intill, finns inga jobbiga stunder eller perioder, just då i den stunden finns bara jag och barnen och lika självklara som dom är här hos oss lika själklart är det med ett till syskon och lika självklart är det att orken räcker till allt som den behöver räcka till.
Och om man ännu skulle vara osäker på vad man har gett sig in i som förälder eller om man ska våga skaffa fler barn kan man alltid ha Katherine Whiteborn´s ord i bakhuvudet:
Det främsta syftet med barnkalas är att påminna dig om att det finns värre barn än dina egna.
Om presenter
"Vad vill du ha när du fyller år?" Frågar jag storebror ikväll.
Storebror funderar länge och väl, sedan säger han
"En pansarvagn"
Han fortsätter ..."och sedan tar jag en....och sen en...och så..."
Födelsedagarna har utvecklats från den glada överaskningens tid till en väl uppdukad leksaksbuffé.
Längtar efter sommaren. En härlig badbild på storasyster och storebror sommaren 2007
Storebror funderar länge och väl, sedan säger han
"En pansarvagn"
Han fortsätter ..."och sedan tar jag en....och sen en...och så..."
Födelsedagarna har utvecklats från den glada överaskningens tid till en väl uppdukad leksaksbuffé.
Längtar efter sommaren. En härlig badbild på storasyster och storebror sommaren 2007
Självklart
"Hej mammas älskade snutta" säger jag till Moa en dag.
Moa rättar mig ögonblickligen, knivskarpt med viss irritation i rösten.
"Jag är ingen snutta, JAG är MOA"
Så det så.
Moa rättar mig ögonblickligen, knivskarpt med viss irritation i rösten.
"Jag är ingen snutta, JAG är MOA"
Så det så.
Om jul- och nyårsfirande, nytt år och hört och sett på bussen på väg hem från jobbet.
Julen firade familjen Hoppsan som vanligt på sina 110 kvadratmeter fördelat på fyra rum och ett relativt rymligt kök. 2 av familjens små solstrålar firade 2007 års julafton med sina andra föräldrar, dvs den biologiska pappan/mamman.
Mycket tomt tyckte resten av familjen Hoppsan på kvarvarande tre familjemedlemmar. Morfar, morbror och mormor kom och såg till att hemmet fylldes med paket och julstämning. Även farfar tittade förbi under en lugn stund på jobbet och åt julmackor och levererade paket till familjens minsta lillasyster.
Lillasyster vaknade för övrigt med ett redigt pirr i magen. "Det är jul nu pappa" säger hon när hon slår upp sina underbara blå på morgonen, "vi ska öppna paket idag". Jajemensan, vid 2.5 års ålder vet man redan vad julen går ut på.
Storebror däremot har en längre tid intresserat sig för kyrkan och under december månad har vi läst barnens bibel så gott som varje kväll. En mysig ritual tycker mamma även om hon inte är så särskilt troende själv.
Hur som helst, julafton blev som julafton är mest. Massor med mat, mer mat, lite choklad, mera mat, efterrätt, kaffe, glögg, peppisar, mer mat, skinkmacka, promenad för att få ner all mat som sitter som en smäck från magsäcken hela vägen upp i svalget för att senare trycka ner ytterligare ris á la malta.
Det är vad jag kallar jul!
Tomten kom som vanligt i år igen även om han i år gjorde en blixtvisit och fick göra en tvär u-sväng i hallen samtidigt som han släpper säcken med paketen på golvet. Lillasyster tyckte INTE att tomten var ett uppskattat inslag i julfirandet även om hon i förväg ivirgt väntat på "den store röde" (tack SVT för årets i särklass bästa julkalender på evigheter). "Jag blev så ledsen, så ledsen" har hon konstaterat i efterhand.
Paketudelning med hela familjen Hoppsans barnaskara skedde ett par dagar efter jul, minus all julmat men med dubbelt så mycket ris á la malta.
Årets julklappar bestod till största delen av transformers, transformers, transformers och transformers. I alla fall om man är storebror. Storasyster gladde sig åt många böcker och pyssel och lillasyster hoppade högt av glädje över paketet med den rosa Lille Skutt tandkrämen i. Gladast blev hon ändå över sin nya fina röda Didriksson overall som morfar köpt i julklapp.
Så olika det kan vara.
Samtidigt som storebror och storasyster nu verkligen börjar bli just det, stora barn, så har dom i år ivrigt skrivit långa listor till tomten, önskat och önskat, postat sina listor, följt julkalendern med största intresse och hoppats och önskat att alla deras önskningar ska slå in.
Jag facsineras över deras entusiasm trots att dom egentligen borde ha listat ut tomtemysteriet vid det här laget eftersom dom båda två går i skolan där dom äldre barnen allt som oftast gladeligen trycker ner dom mindre barnens hela trosystem i skoskaften med ett elakt hånflin.
Men vi har låtit dom hållas eftersom vi förmodligen inser att detta är sista året som dom verkligen tror på tomten. Kommande år kan jag se mutor framför mig för att inte avslöja sanningen för lillasyster.
Lillasyster å andra sidan är alldeles för smart för sin ålder och det är ingen direkt högoddsare att tippa på att hon egentligen skulle kunna klura ut tomteprylen innan sina storasyskon.
Nyår firade vi i hemmets lugna vrå. Vi skulle traditionsenligt fira med A&F men både influensaliknande tillstånd och kräksjuka gjorde att vi fick omgruppera och valde att fira i lugn och ro hemma. Mycket mysigt tyckte hela familjen Hoppsan.
Vi åt en smaskig måltid, försäkrade storebror och storasyster (storasyster som för övrigt blivit lovad en boxboll i födelsedagspresent om hon höll sig vaken till tolvslaget, det var en högoddsare däremot) att dom fick vara uppe så länge dom ville. På riktigt. Vi sköt rakteter och tittade på tv. Åt godis tills vi ville kräkas och kämpade om att hålla oss vakna till tolvslaget. När klockan slog tolv och Jan Malmsjö ännu ett år talat över tiden så skålade mamma och pappa Hoppsan i champagne och storasyskonen i alkoholfritt "bubbel" men i riktiga champagneglas.
Lillasyster sov med en flaska vitt (alltså välling) på en madrass framför tv:n. Vi tittade på ett hejdundrande fyrverkeri och myste och kramades.
Och trots att vi nu sannerligen inte längre lever på den ekonomiska ruinens brant, utan har störtat ner i den hänsynslöst och utan en aning om var botten är (för den är sannerligen inte nådd) så kan jag ändå inte låta bli att ägna flera minuter åt att tänka på dom som har det sämre.
Dom som inte har tak över huvudet en natt som nyårsnatten (och alla andra nätter också), dom som har det ännu värre ställt än oss, barn som far illa i sina hem som borde vara alla barns trygga borg. Barn som blir allt för allvarligt sjuka alldeles för tidigt. Barn som för tidigt lämnat vår värld och alla andra sjuka människor jag träffar inom mitt yrke.
På nyårsdagen skänker jag några av våra sista slantar till barncancerfonden och förklarar samtidigt för barnen som undrande frågar varför jag stoppar pengar i en bössa på ICA.
När jag förklarar varför säger storastyster "Det viktigaste är inte att ha en massa leksaker och grejer, det viktigaste är att kunna få äta mat och var frisk" hon vill gärna också stoppa en peng i bössan.
Jag är stolt.
Vi ser med spänning fram emot vad år 2008 har att erbjuda och trots den krassa ekonomiska verkligheten gläds vi över att vi är friska och att vi bor bra och har varandra att hålla i när det blåser hårda vindar.
När man åker buss i stan blir man ofta vittne till både spektakulera händelser men man får också ta del i konversationer men både skrattar åt långt efteråt men också konversationer man önskar man hade sluppit höra.
Nedanstående är en sådan.
Klockan är dryga kvarten över tio på kvällen och jag sitter på bussen på väg hem från jobbet. Fyra unga pojkar, alla med invandrarbakgrund entrar bussen. Dom är gapiga och stojiga och pratar högt och brett. Dom far runt i bussen och även om dom mestadels stojar med varandra glider jag försiktigt in på platsen närmast fönstret, håller hårt i min väska och biter ihop läpparna så att jag känner blodsmaken i munnen.
Det känns olustigt.
En hållplats senare kliver en medelålders kvinna på bussen. Hon sätter sig mitt bland "grabbarna" som hon tycks känna. Dom blir mer och mer hödljudda och stojar och gapar. En kommentar från kvinnan får två av grabbarna att hoppa upp och ner och skrika och gapa för fulla halsar. Jag pressar mig mot fönsterrutan och fingrar på mobilen. Busschauffören har stannat vid en hållplats och lutar sig fram och säger åt grabbarna att lugna ner sig och sitta stilla. "Tänk på han som blev knivskuren" säger kvinnan, "det var väl otäckt". "NÄHÄ" skränar grabbarna. "Han fick fan skylla sig själv, jävla skitchaufför, ja han får fan skylla sig själv den f****n". En äldre herre vänder sig om och sgäer att nu får dom lugna ner sig och sluta skrika. Genast löper glåpord ur en av grabbarnas munnar (som stolt berättat att han är född 94).
Jag undrar om jag måste ringa polisen. En sjuk tanke när man sitter på nattbussen på väg hem från jobbet en söndagkväll. Mannen finner sig dock snabbt och börjar prata spanska. På min spanskakunskap från gymnasiet förstår jag att han har bott i spanien. Det blir tyst en stund men på något sätt vinner han grabbarnas, hmm, respekt är inte rätt ord här, intresse kanske passar sig bättre.
En av grabbarna börjar snacka med honom på spanska och dom pratar på. Stämningen lugnar ner sig och bussfärden går lungt till den sista biten hem. Men jag hoppar lättad av bussen och tänker att det hade så lätt kunnat gått så illa om det hade fallit sig så.
Så unga pojkar. Finns det över huvud taget någon räddning för dom eller är dom redan en förlorad generation?
Min andra färd med samma nattbuss bjöd på andra händelser av en helt annan karraktär. När jag kliver på ser jag två helt klart berusade personer. Inte bara för kvällen utan nu menar jag alkoholberoende människor som förmodligen levt i sitt missbruk länge.
Jag har hur busschauffören säger "kan någon hjälpa henne av bussen" Givetvis tror jag att det är det onyktra paret och jag gör mig redo för att lotsa dem ur åkdonet. Men dom sätter sig och verkar inte vara något bekymmer. Jag slår mig ner bakom en ung tjej. Bussen står kvar och chauffören står liksom och glor ut i bussen. Tjejen framför mig säger plötsligt "jag kan inte gå ur bussen själv"
Jag (med den professionella hatten på) snor runt och frågar om hon behöver hjäp ur bussen. "ja" svarar hon. "Ska jag hämta rullstol" frågar jag. Hon vet inte säger hon. Jag frågar om hon normalt sitter i rullstol. Nej det gör hon inte. Jag frågar om hon ska av vid sjukhuset. Nej det ska hon inte heller, hon ska hem men kan inte berätta vart hem är eller vart hon har varit.
De berusade paret vill nu ivrigt hjälpa till och upprepar ivrigt alla frågor jag ställer. Jag frågar om jag ska ringa akuten och ringer upp till mitt jobb och ber om numret. Men jag ångrar mig och ringer 112 istället samtidigt som tjejen börjar krampa.
Jag får ner henne halvliggande på busstolen och håller luftvägarna fria. EP anfall? Något annat? Jag pratar med SOS operatören och han sätter prio 1 på larmet och vi har kontakt tills ambulansen kommer fram. Tusen frågor och tillslut förstår han att jag inte känner den här unga kvinnan och att hon är helt okänd för mig. Hon kvicknar till innan ambulansen kommer och berättar att hon har EP. Det berusade paret vill helhjärtat hjälpa till men jag får ändå vänligt men bestämt föra dom åt sidan när jag märker att den unga kvinnan får panik. Ambulansen kommer och tar henne med sig till akuten. Bussen rullar vidare.
Det som facsinerar mig, och irriterar mig är att bussen är full med människor. Dom personer som gör någonting, som hjälper till, som vågar närma sig den här kvinnan och pratar med henne, är jag som förvisso är utbildad på sånt här, och två alkoholiserade människor.
Resten sitter stillatigande och ser på.
Vad säger det oss om människorna i vårt samhälle idag?
Pappa Hoppsan och pirrig lillasyster leker på julafton
Mamma Hoppsan och lillasyster i årets julklappar, en halsduk i favoritfärgen blå och en röd overall
Pappa Hoppsan och storasyster i full färd med att spela twister
Gott Nytt År!
Mamma Hoppsan och Storebror
Mamma Hoppsan och lillasyster nyårsafton 2007
I väntan på tolvslaget, nyårsafton 2007
Trött partyprinsessa somnade först efter tolvslaget
Pappa Hoppsan och lillasyster myser med stora godisskålen, nyårsafton 2007
En tokig bild på mig och äldsta barndomsvännen dagen innan julafton
Mycket tomt tyckte resten av familjen Hoppsan på kvarvarande tre familjemedlemmar. Morfar, morbror och mormor kom och såg till att hemmet fylldes med paket och julstämning. Även farfar tittade förbi under en lugn stund på jobbet och åt julmackor och levererade paket till familjens minsta lillasyster.
Lillasyster vaknade för övrigt med ett redigt pirr i magen. "Det är jul nu pappa" säger hon när hon slår upp sina underbara blå på morgonen, "vi ska öppna paket idag". Jajemensan, vid 2.5 års ålder vet man redan vad julen går ut på.
Storebror däremot har en längre tid intresserat sig för kyrkan och under december månad har vi läst barnens bibel så gott som varje kväll. En mysig ritual tycker mamma även om hon inte är så särskilt troende själv.
Hur som helst, julafton blev som julafton är mest. Massor med mat, mer mat, lite choklad, mera mat, efterrätt, kaffe, glögg, peppisar, mer mat, skinkmacka, promenad för att få ner all mat som sitter som en smäck från magsäcken hela vägen upp i svalget för att senare trycka ner ytterligare ris á la malta.
Det är vad jag kallar jul!
Tomten kom som vanligt i år igen även om han i år gjorde en blixtvisit och fick göra en tvär u-sväng i hallen samtidigt som han släpper säcken med paketen på golvet. Lillasyster tyckte INTE att tomten var ett uppskattat inslag i julfirandet även om hon i förväg ivirgt väntat på "den store röde" (tack SVT för årets i särklass bästa julkalender på evigheter). "Jag blev så ledsen, så ledsen" har hon konstaterat i efterhand.
Paketudelning med hela familjen Hoppsans barnaskara skedde ett par dagar efter jul, minus all julmat men med dubbelt så mycket ris á la malta.
Årets julklappar bestod till största delen av transformers, transformers, transformers och transformers. I alla fall om man är storebror. Storasyster gladde sig åt många böcker och pyssel och lillasyster hoppade högt av glädje över paketet med den rosa Lille Skutt tandkrämen i. Gladast blev hon ändå över sin nya fina röda Didriksson overall som morfar köpt i julklapp.
Så olika det kan vara.
Samtidigt som storebror och storasyster nu verkligen börjar bli just det, stora barn, så har dom i år ivrigt skrivit långa listor till tomten, önskat och önskat, postat sina listor, följt julkalendern med största intresse och hoppats och önskat att alla deras önskningar ska slå in.
Jag facsineras över deras entusiasm trots att dom egentligen borde ha listat ut tomtemysteriet vid det här laget eftersom dom båda två går i skolan där dom äldre barnen allt som oftast gladeligen trycker ner dom mindre barnens hela trosystem i skoskaften med ett elakt hånflin.
Men vi har låtit dom hållas eftersom vi förmodligen inser att detta är sista året som dom verkligen tror på tomten. Kommande år kan jag se mutor framför mig för att inte avslöja sanningen för lillasyster.
Lillasyster å andra sidan är alldeles för smart för sin ålder och det är ingen direkt högoddsare att tippa på att hon egentligen skulle kunna klura ut tomteprylen innan sina storasyskon.
Nyår firade vi i hemmets lugna vrå. Vi skulle traditionsenligt fira med A&F men både influensaliknande tillstånd och kräksjuka gjorde att vi fick omgruppera och valde att fira i lugn och ro hemma. Mycket mysigt tyckte hela familjen Hoppsan.
Vi åt en smaskig måltid, försäkrade storebror och storasyster (storasyster som för övrigt blivit lovad en boxboll i födelsedagspresent om hon höll sig vaken till tolvslaget, det var en högoddsare däremot) att dom fick vara uppe så länge dom ville. På riktigt. Vi sköt rakteter och tittade på tv. Åt godis tills vi ville kräkas och kämpade om att hålla oss vakna till tolvslaget. När klockan slog tolv och Jan Malmsjö ännu ett år talat över tiden så skålade mamma och pappa Hoppsan i champagne och storasyskonen i alkoholfritt "bubbel" men i riktiga champagneglas.
Lillasyster sov med en flaska vitt (alltså välling) på en madrass framför tv:n. Vi tittade på ett hejdundrande fyrverkeri och myste och kramades.
Och trots att vi nu sannerligen inte längre lever på den ekonomiska ruinens brant, utan har störtat ner i den hänsynslöst och utan en aning om var botten är (för den är sannerligen inte nådd) så kan jag ändå inte låta bli att ägna flera minuter åt att tänka på dom som har det sämre.
Dom som inte har tak över huvudet en natt som nyårsnatten (och alla andra nätter också), dom som har det ännu värre ställt än oss, barn som far illa i sina hem som borde vara alla barns trygga borg. Barn som blir allt för allvarligt sjuka alldeles för tidigt. Barn som för tidigt lämnat vår värld och alla andra sjuka människor jag träffar inom mitt yrke.
På nyårsdagen skänker jag några av våra sista slantar till barncancerfonden och förklarar samtidigt för barnen som undrande frågar varför jag stoppar pengar i en bössa på ICA.
När jag förklarar varför säger storastyster "Det viktigaste är inte att ha en massa leksaker och grejer, det viktigaste är att kunna få äta mat och var frisk" hon vill gärna också stoppa en peng i bössan.
Jag är stolt.
Vi ser med spänning fram emot vad år 2008 har att erbjuda och trots den krassa ekonomiska verkligheten gläds vi över att vi är friska och att vi bor bra och har varandra att hålla i när det blåser hårda vindar.
När man åker buss i stan blir man ofta vittne till både spektakulera händelser men man får också ta del i konversationer men både skrattar åt långt efteråt men också konversationer man önskar man hade sluppit höra.
Nedanstående är en sådan.
Klockan är dryga kvarten över tio på kvällen och jag sitter på bussen på väg hem från jobbet. Fyra unga pojkar, alla med invandrarbakgrund entrar bussen. Dom är gapiga och stojiga och pratar högt och brett. Dom far runt i bussen och även om dom mestadels stojar med varandra glider jag försiktigt in på platsen närmast fönstret, håller hårt i min väska och biter ihop läpparna så att jag känner blodsmaken i munnen.
Det känns olustigt.
En hållplats senare kliver en medelålders kvinna på bussen. Hon sätter sig mitt bland "grabbarna" som hon tycks känna. Dom blir mer och mer hödljudda och stojar och gapar. En kommentar från kvinnan får två av grabbarna att hoppa upp och ner och skrika och gapa för fulla halsar. Jag pressar mig mot fönsterrutan och fingrar på mobilen. Busschauffören har stannat vid en hållplats och lutar sig fram och säger åt grabbarna att lugna ner sig och sitta stilla. "Tänk på han som blev knivskuren" säger kvinnan, "det var väl otäckt". "NÄHÄ" skränar grabbarna. "Han fick fan skylla sig själv, jävla skitchaufför, ja han får fan skylla sig själv den f****n". En äldre herre vänder sig om och sgäer att nu får dom lugna ner sig och sluta skrika. Genast löper glåpord ur en av grabbarnas munnar (som stolt berättat att han är född 94).
Jag undrar om jag måste ringa polisen. En sjuk tanke när man sitter på nattbussen på väg hem från jobbet en söndagkväll. Mannen finner sig dock snabbt och börjar prata spanska. På min spanskakunskap från gymnasiet förstår jag att han har bott i spanien. Det blir tyst en stund men på något sätt vinner han grabbarnas, hmm, respekt är inte rätt ord här, intresse kanske passar sig bättre.
En av grabbarna börjar snacka med honom på spanska och dom pratar på. Stämningen lugnar ner sig och bussfärden går lungt till den sista biten hem. Men jag hoppar lättad av bussen och tänker att det hade så lätt kunnat gått så illa om det hade fallit sig så.
Så unga pojkar. Finns det över huvud taget någon räddning för dom eller är dom redan en förlorad generation?
Min andra färd med samma nattbuss bjöd på andra händelser av en helt annan karraktär. När jag kliver på ser jag två helt klart berusade personer. Inte bara för kvällen utan nu menar jag alkoholberoende människor som förmodligen levt i sitt missbruk länge.
Jag har hur busschauffören säger "kan någon hjälpa henne av bussen" Givetvis tror jag att det är det onyktra paret och jag gör mig redo för att lotsa dem ur åkdonet. Men dom sätter sig och verkar inte vara något bekymmer. Jag slår mig ner bakom en ung tjej. Bussen står kvar och chauffören står liksom och glor ut i bussen. Tjejen framför mig säger plötsligt "jag kan inte gå ur bussen själv"
Jag (med den professionella hatten på) snor runt och frågar om hon behöver hjäp ur bussen. "ja" svarar hon. "Ska jag hämta rullstol" frågar jag. Hon vet inte säger hon. Jag frågar om hon normalt sitter i rullstol. Nej det gör hon inte. Jag frågar om hon ska av vid sjukhuset. Nej det ska hon inte heller, hon ska hem men kan inte berätta vart hem är eller vart hon har varit.
De berusade paret vill nu ivrigt hjälpa till och upprepar ivrigt alla frågor jag ställer. Jag frågar om jag ska ringa akuten och ringer upp till mitt jobb och ber om numret. Men jag ångrar mig och ringer 112 istället samtidigt som tjejen börjar krampa.
Jag får ner henne halvliggande på busstolen och håller luftvägarna fria. EP anfall? Något annat? Jag pratar med SOS operatören och han sätter prio 1 på larmet och vi har kontakt tills ambulansen kommer fram. Tusen frågor och tillslut förstår han att jag inte känner den här unga kvinnan och att hon är helt okänd för mig. Hon kvicknar till innan ambulansen kommer och berättar att hon har EP. Det berusade paret vill helhjärtat hjälpa till men jag får ändå vänligt men bestämt föra dom åt sidan när jag märker att den unga kvinnan får panik. Ambulansen kommer och tar henne med sig till akuten. Bussen rullar vidare.
Det som facsinerar mig, och irriterar mig är att bussen är full med människor. Dom personer som gör någonting, som hjälper till, som vågar närma sig den här kvinnan och pratar med henne, är jag som förvisso är utbildad på sånt här, och två alkoholiserade människor.
Resten sitter stillatigande och ser på.
Vad säger det oss om människorna i vårt samhälle idag?
Pappa Hoppsan och pirrig lillasyster leker på julafton
Mamma Hoppsan och lillasyster i årets julklappar, en halsduk i favoritfärgen blå och en röd overall
Pappa Hoppsan och storasyster i full färd med att spela twister
Gott Nytt År!
Mamma Hoppsan och Storebror
Mamma Hoppsan och lillasyster nyårsafton 2007
I väntan på tolvslaget, nyårsafton 2007
Trött partyprinsessa somnade först efter tolvslaget
Pappa Hoppsan och lillasyster myser med stora godisskålen, nyårsafton 2007
En tokig bild på mig och äldsta barndomsvännen dagen innan julafton
