Om livet på paus och små ord som värmer i hjärtat
Livet har sannerligen befunnit sig på paus de två första månaderna av 2008. Strax innan jul upptäcker jag att mitt ena bröst inte riktigt är som det ska, dessutom har jag djävulskt ont i bröstet. Det gör ont hela tiden, vad jag än gör. Ett besök hos familjeläkarna resulterar i en remiss till bröstenheten.
Jag får beskedet att väntetiden är ca 5 veckor.
Men sådan är verkligheten. Vad göra? Jag härdar ut över jul och nyår och rätt vad det är så ligger kallelsen där i brevlådan. Till mig, ett inbokat besök hos bröstenheten, till specialistläkare/överläkare *** för undersökning och heriditetsutredning.
Skönt att få en tid tänkte jag men ändå sjukt plågsamt oroande att sedan stappla dit på skakiga ben och anmäla sig i receptionen på bröstenheten.
Där är allt målat i rött och rosa. Av kvinnor för kvinnor? På en storbilds TV går en bildshow som visar naturen ur sin bästa vinkel, på borden ligger broschyrer om bröstcancer och i väntrummet sitter gamla tanter och så jag.
Jag kände mig inte sjuk innan besöket men där i väntrummet kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka och kände mig redan så cancersjuk som man kan bli.
Det är nyttigt att uppleva vården från den andra sidan. Att vara patient. Det är konstigt och väldigt utelämnande. Jag och två läkare som båda skulle titta på mina bröst, klämma och känna, jämföra, ställa frågor, humma och mumla, ta blodprover och biopsi.
"Sträck upp armarna, släpp ner dom, sträck ut dom ut åt sidorna, lägg dig ner, sätt dig upp" Ett gratis gymnastikpass samtidigt som man läkarundersöks, inte varje dag det händer.
Efter besöket får jag veta att jag har en stark heriditet för att få bröstcancer eftersom det finns så nära i släkten. Biopsisvaret tar 3 veckor. Vare sig mer eller mindre. Jag får veta vid ett återbesök, om jag har cancer eller är frisk. Men först ska jag göra en mammografi och ett ultraljud också.
3 veckor av tortyr och funderingar. Statistiksökande, massor av googlande och många, många funderingar. Tänk om jag har cancer. Cancer. Jag? Men jag har ju ändå en 50% chans att jag är frisk. Men också en 50% risk att jag är sjuk. Har jag försäkringar? Vad ska jag säga till barnen. Tänk om jag inte lever om ett år?
Utan omsvep så är denna väntan att genomlida helvetet på jorden. Att inte veta.
Sedemera fick jag veta att jag just nu inte har cancer. Men jag ligger i en högriskzon vilket innebär mammografi 2 gånger om året hädanefter plus en klinisk undersökning. Överläkaren vill också att jag ska fundera på om jag vill åka till Uppsala om ett år för en heriditetsutredning. Där kan jag få besked, svart på vitt, om jag har den ärftliga genen som gör att jag definitivt kommer få bröstcancer. Många vill ju veta, säger läkaren och plirar på mig från sin snurrstol. Jag kommer inte operera bort dina bröst på en gång. Den processen tar flera år.
Mer att fundera på. Mera tankar och mera beslut. Veta kontra inte veta. Väga för- och nackdelar mot varandra. Ännu mera bakomliggande oro. Om ett år sa överläkaren. Det innebär 365 dagars av funderande och jag är inte säker på att det kommer räcka för att komma fram till ett beslut.
Jag har ändå två barn som förgyller tillvaron och som kan få mig att må bra på ingen tid alls med sina klippska och underfundiga kommentarer.
Moa sitter och bläddrar i en tidning. Hon ser en bild på Angelina Jolie och utbrister:
Där är DU mamma! Vad fin du är!
Älskade unge, den kommer jag leva på länge :)
Jag får beskedet att väntetiden är ca 5 veckor.
Men sådan är verkligheten. Vad göra? Jag härdar ut över jul och nyår och rätt vad det är så ligger kallelsen där i brevlådan. Till mig, ett inbokat besök hos bröstenheten, till specialistläkare/överläkare *** för undersökning och heriditetsutredning.
Skönt att få en tid tänkte jag men ändå sjukt plågsamt oroande att sedan stappla dit på skakiga ben och anmäla sig i receptionen på bröstenheten.
Där är allt målat i rött och rosa. Av kvinnor för kvinnor? På en storbilds TV går en bildshow som visar naturen ur sin bästa vinkel, på borden ligger broschyrer om bröstcancer och i väntrummet sitter gamla tanter och så jag.
Jag kände mig inte sjuk innan besöket men där i väntrummet kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka och kände mig redan så cancersjuk som man kan bli.
Det är nyttigt att uppleva vården från den andra sidan. Att vara patient. Det är konstigt och väldigt utelämnande. Jag och två läkare som båda skulle titta på mina bröst, klämma och känna, jämföra, ställa frågor, humma och mumla, ta blodprover och biopsi.
"Sträck upp armarna, släpp ner dom, sträck ut dom ut åt sidorna, lägg dig ner, sätt dig upp" Ett gratis gymnastikpass samtidigt som man läkarundersöks, inte varje dag det händer.
Efter besöket får jag veta att jag har en stark heriditet för att få bröstcancer eftersom det finns så nära i släkten. Biopsisvaret tar 3 veckor. Vare sig mer eller mindre. Jag får veta vid ett återbesök, om jag har cancer eller är frisk. Men först ska jag göra en mammografi och ett ultraljud också.
3 veckor av tortyr och funderingar. Statistiksökande, massor av googlande och många, många funderingar. Tänk om jag har cancer. Cancer. Jag? Men jag har ju ändå en 50% chans att jag är frisk. Men också en 50% risk att jag är sjuk. Har jag försäkringar? Vad ska jag säga till barnen. Tänk om jag inte lever om ett år?
Utan omsvep så är denna väntan att genomlida helvetet på jorden. Att inte veta.
Sedemera fick jag veta att jag just nu inte har cancer. Men jag ligger i en högriskzon vilket innebär mammografi 2 gånger om året hädanefter plus en klinisk undersökning. Överläkaren vill också att jag ska fundera på om jag vill åka till Uppsala om ett år för en heriditetsutredning. Där kan jag få besked, svart på vitt, om jag har den ärftliga genen som gör att jag definitivt kommer få bröstcancer. Många vill ju veta, säger läkaren och plirar på mig från sin snurrstol. Jag kommer inte operera bort dina bröst på en gång. Den processen tar flera år.
Mer att fundera på. Mera tankar och mera beslut. Veta kontra inte veta. Väga för- och nackdelar mot varandra. Ännu mera bakomliggande oro. Om ett år sa överläkaren. Det innebär 365 dagars av funderande och jag är inte säker på att det kommer räcka för att komma fram till ett beslut.
Jag har ändå två barn som förgyller tillvaron och som kan få mig att må bra på ingen tid alls med sina klippska och underfundiga kommentarer.
Moa sitter och bläddrar i en tidning. Hon ser en bild på Angelina Jolie och utbrister:
Där är DU mamma! Vad fin du är!
Älskade unge, den kommer jag leva på länge :)
