Flytt

Funderar på att flytta min blogg.

Mamma Hoppsan

Klicka på länken för att komma till den nya bloggen.

Adressen är annars: http://mammahoppsan.blogspot.com

Väl mött!

Berörd

Jag har precis tittat på dokumentären Den nya Cinna. Den handlar om Cinna som vid 31 års ålder drabbas av en stroke. Vi får följa henne under en två års tid efter stroken.
I den timslånga dokumentären berättar Cinna att hon nu är lycklig, det var hon inte tidigare trots utseende, pengar och karriär.
"Jag älskar mig själv nu" säger Cinna.
Hon är stark och kämpar för att återfå det hon kan återfå  av det som stroken tog ifrån henne.
Men vägen till tillfrisknande är inte samma som vägen tillbaka till det som en gång var. För Cinna och hennes familj innbär det att livet går vidare, fast i ny riktning och i ett nytt ljus.

Dokumentären lämnar inte mig oberörd och den väcker en hel del frågor om det egna livet, värderingar och tankemönster.
Den rekomenderas starkt och går att se igen på SVT, Mer om dokumentären går att läsa här,

Torsdag 8 maj. Om ords betydelse

Igår åkte Moa, jag och hennes pappa ner till hamnen för att titta på båtar. Vi promenerar längs småbåtshamnen och Moa tittar fascinerat på alla båtar.
Vi går ett långt varv runt om vattnet och utforskar. På tillbakavägen frågar Moa vad vi ska göra. Genomtänkt nog svarar jag "vad ska vi göra, ta en katt och köra".
Lite senare frågar Moa så här:

Ska vi åka hem och köra över en katt eller?

Det är inte lätt alla gånger, när man är knappt tre år gammal, att förstå sig på och tolka allt tokigt som ens föräldrar så genomtänkt säger till en.

Om livet på slutspurt och om att vara varannanvecka mamma

Då närmar det sig slutspurten för makens studietid. Det innebär förutom examen och två inkomster hos familjen Hoppsan att vi slipper detta veckopendlande som tagit ut sin rätt på familjen vid det här laget. Bara 5 veckor kvar nu och vi längtar allihopa.
För första gången på 5 år innebär det här att vi kommer ha två inkomster. Vi har varvat studier och CSN under så lång tid nu att vi inte längre kan minnas den tid då vi båda två jobbade och tjänade pengar.

Min stora prins har sedan en tid tillbaka bott varannan vecka hos mig och sin pappa. Det fungerar jättebra och han är nöjd, prinsen. Det fungerar bättre i skolan och han börjar landa lite i sin roll. Vilket är en stor lättnad. Men trots att allting fungerar bra och att han trivs lika mycket hos mig som hos sin pappa så är det ändå svårt för mig, som har varit van att ha honom hos mig jämt, under 7 års tid förutom varannan helg och ett par veckor varje sommar, att vara utan honom i en hel vecka.
Det är svårt att släppa kontrollen, att inte skicka små påminnelse sms om gympa, matsäck osv till hans pappa för att försäkra mig om att han får med sig allting till skolan. Det är tufft att inte ringa varje kväll för att kolla hur dagen varit och för att försäkra mig om att allting kom med i ryggsäcken, att han har kläder för alla väder, att skorna inte är för små, att han har skärp till favoritjeansen, att han har en extra keps, fingervantar, favoritgosedjuret mm med sig. Än så länge har vare sig frukt till fruktstunden, idrottskläder eller matsäck glömts och han har inte frusit eller svettats i de kläder han har.
Jag oroar mig i onödan. Det vet jag. Men ändå. Jag har haft 100% ansvar och 100% kontroll i 7 års tid och nu har den kontrollen reducerats till 50%. Jag vet att det låter egoistiskt men alla som har barn varannan vecka vet säkert vad jag menar.
Visst har det sina fördelar också, förutom de givna, att kronprinsen mår bra och trivs, jag slipper ha dubbelt så dåligt samvete över att lämna två barn på förskolan 6.30 om morgonen. Jag får hur konstigt det än låter mer tid för mig själv på kvällarna och lillsessan får några dagar som universums mittpunkt utan konkurens precis som hennes storebror får hos sin pappa.
Men jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig helt vid arrangemanget trots att sonen gjort det.

Morgonmys

Moa och jag ligger i soffan och myser. Plötsligt far hon upp och springer iväg. Hon återkommer med en dammvippa i handen. Med sin bästa förmyndarröst säger hon högt och bestämt:

Ska jag damma av dig så att du blir en man?


Valborgsmässofirande the Swedish way

Igår läste vi 30 april i almanackan vilket alltså betyder valborgsmässoafton. På valborgsmässoaftonskvällen går de flesta svenskar ut och tittar på någon majbrasa någonstans runtom i vårt avlånga land och lyssnar på sånger sjungda av manskörer samtidigt som vi lägger lite för mycket pengar på lotter, för dyrt och gammalt termoskaffe, fiskdamm för barnen samt någon grillad korv eller två.
Kvällen brukar avslutas med lite fyrverkerier. Det regnar så gott som alltid på valborgsmässoafton.
För dom som inte stirrar på majbrasor och köper lotter av Lions så är det krogen som gäller. Dricka mycket alkohol på kort tid och fyllna till ordentligt, bråka med frugan, somna i rondeller samt såga ner flaggstänger (det hände förra året utanför sjukan).
Vi tillhör den förstnämnda skaran så även vi förberedde oss på att gå och titta på majbrasa och köpa lotter och grillad korv.
När svenskar "firar" valborgsmässoafton (de som inte dricker sig helt redlösa vill säga) så innebär detta att vi i oavsett väder går unisont till något ställe där det ligger en stor hög med pinnar och annat man kan elda och väntar på att brasan ska tändas.
Vi anlände till "firandet" 19.00 samtidigt som regnet behagade strila ner i jämn ström. Naturligtvis hade vi inga paraplyer med oss. Ungefär vid samma tid anlände alla andra firande och alla gjorde ungefär samma sak. Köpte en lott, lät barnen fiska i fiskdammen, drog i sig en grillad korv eller två och, nu kommer vi till den mest fascinerade delen av firandet, ställer sig och väntar i närheten av bråtet som ska eldas upp, på att själva brasan ska tändas. Vi gör alltså inget mer.

Valborgsmässoaftonsfirande innebär för svensken att stå och vänta på att en eld ska tändas.
Sedan står vi och stirrar på elden, några hoppar givetvis så nära man kan utan att låta elden ta fart i skor och kläder, lyssnar på något vårtal och sedan går vi hem.
Fantastiskt.
Talet vi lyssnade till igår hade säkert någon poäng någonstans men talaren tappade den röda tråden långt innan han hann komma till någon form av avslut på det ostrukturerade tal han höll som gick ut på att tala om naturkatastrofer, människans destruktiva leverne, tsunamikatastrofen mm. Att ge våren ett hurra efter det talet kändes en aning bisarrt.
En sann valborsmässoafton the Swedish way alltså.

Morgonbesök av polisen

Imorse när vi gick til parkeringen för att åka till dagis och skola möttes vi av polisens avspärrningstejp samt en polispatrull.
Tydligen hade någon tänt eld på en bil på vår parkering så två bilar blev helt utbrända. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte var vår bil.
Barnen uppskattade spänningen och var snabba på att sätta sig ordentligt i bilen samt spänna fast sig.
Vi åkte därifrån, barnen glatt vinkandes åt polisen och jag glad över att de inte engagerade sig i mitt felaktiga skattemärke eller dubbdäcken som fortfarande sitter på.

Normal vardag?

Idag har jag jobbat en A-tur. Alltså dag, mellan 7-15.30.
Idag har det varit mer kaos än ordning på avdelningen. Vi har alla lungmedicinpatienter nu eftersom sjuksköterskorna på avd. 15 strejkar.
Idag har vi haft 7 läkare på avdelningen som har slitit och dragit i oss syrror precis hela tiden. Det har rasat in patienter, inte i relation till hur många patienter som vi har fått utskrivna. Vilket innebär överbeläggningar.
Vårt administrativa stöd har dessutom semester och då inser vi hur beroende vi är av denna superwoman som sköter allt på expeditionen vanligtvis.
Vårt klientel är svårt sjuka och kräver massor av omvårdnad och medicinsk spetskompetens.
Det har gått i ett hela dagen, det har varit extremt rörigt och kaosartat och fullt med patienter. Men det får vi inte visa utåt såklart.
När klockan var 15.20 satte sig jag och syrran som jag jobbat ihop med under dagen, utan att hunnit ta rast, lunch eller kisspaus, i fikarummet och stirrade med tom blick på varandra tuggandes på varsin skumkokosrulle.
Så ser tyvärr många dagar ut på flera avdelningar på sjukhusen runt om i Sverige.

Men som man brukar säga:

Att behärska ordning är trivialt
Mästaren behärskar kaos

Vad menar jag?

Vi sitter i bilen på väg till farmor som ska vara barnvakt över dagen åt vår barnatrio. Storbarnen spelar spel på sina mobiler och Moa pratar och pratar i baksätet.
Det är inte alltid lätt, när man är knappa tre år gammal, att få ordning på sina ord och meningar. Det krävs ju lite mer eftertanke ibland och när man har så bråttom, bråttom med att säga det man vill så hinner man inte med alla gånger.
Hur som helst så pratar Moa om besöket vi gjorde på Vallby i går eftermiddag. Hon fortsätter att berätta att vi åkte någon mer stans. Men här kommer hon av sig lite, får ur sig några få ord, försöker om igen, hakar upp sig och tillslut ger hon upp och frågar rakt ut:
Vad menar jag?

Även om orden hakar upp sig är det skönt att se att hon besitter en problemlösningsförmåga. Om inte jag vet vad jag menar, så gör säkert någon annan det, bäst att fråga!

Oh what a beautiful day

Idag vaknade vi klockan 7. Solen sken och himlen var klarblå. Moa och jag duschade efter frukosten för att sedan bege oss ut på en lång och härlig cykeltur.
I hallen konstaterar vi att Moa inte har några gympaskor som passar. Alla skor är förresten för små. Moa stoppar fötterna i ett par fodrade allvädersstövlar och ser inte helt bekväm ut.
Jag bestämmer att vi ska cykla till Coop för att köpa nya skor. Moa blir arg på mig och säger bestämt att mormor ska köpa tennisskor till mig. Jag lirkar lite och säger att du måste ju ha skor idag, som inte är sådär svettiga som stövlarna. Det är ju varmt ute nu. Moa är misstänksam men går med på att åka och titta på skor, och eventuellt köpa ett par, om dom är blåa.
Vi cyklar till Coop och hinner med att titta på maskrosor och vitsippor på vägen. Det är bara så härligt väder ute!
Inne på affären tar det inte lång tid innan allt slår över för Moa.
Vi tittar på skoavdelningen. Hon påpekar fortfarande med bestämdhet att mormor visst har lovat henne blåa tennisskor och vägrar att titta på några skor med mig. Hon står med sin lilla vagn ute igången med grymrynkan mellan ögonbrynen och mungiporna i knävecken. Hon tänker inte titta på några dumma gympaskor med mig.
Jag försöker muta, lirka, hota lite och locka för att få henne att kika på skorna.
Tillslut går hon med på det, om hon får mäta fötterna först.
Sagt och gjort. Vi mäter fötterna och får fram att det är storlek 26 som gäller. Sen börjar jakten på att hitta ett par skor.
Det finns inga blåa skor. Det är dåligt med skor överhuvudtaget. Moa blir först ledsen sedan jättearg över att det inte finns blåa skor, jag får lova dyrt och heligt att vi ska köpa fler skor, blåa skor.
Jag letar och letar, Moa står och blänger på mig. Inga tennisskor, hör jag hur hon muttrar mellan hyllorna, det ska mormor köpa.
Inga skor duger, jag visar vita, rosa, lila men nej, det är ju inte samma sak som blåa skor. Jag visar svarta skor med grävskopor på sidorna och svarta spindelmannen skor för Moa. Hon tittar misstänksamt på dom, fingrar lite på ett av kardborrebanden och säger sedan med dämpad röst det är inga skor som passar Moisar.
Jag hittar tillslut ett par röda och vita skor och säger att dom här gympadojorna är bara för idag. Vi ska ut och leta efter blåa tennisskor som passar Moisar.
Då ger hon efter, känner på skorna, mungiporna börjar dra sig uppåt och succén är ett faktum. Skorna duger!
Vi köper lite lunch med oss och varsin glass. När vi har betalat och ska packa ner maten och skorna i kassen larmar dom där larmprylarna. Kassörskan tittar misstänksamt på mig, jag suckar och visar alla mina nålar som sitter på västen, olika reklamknappar och vårdförbundetpins, dom här tjuter det om jämt, säger jag väldigt bestämt. Kassörskan blänger lite på mig men rycker på axlarna och fortsätter sitt arbete.
När Moa och jag har gått ut till cykeln och ska ställa tillbaka vagnen hittar jag ett litet magnetblock under cykelhjälmarna.
Ridå.
Så kan det gå. Men som jag brukar säga. Är man bara tillräckligt bestämd så kan du övertyga vem som helst om att du har rätt. Även om du har fel.

Tänk om vi är i Norge när Du blir sjuk?

Demonstration idag med Vårdförbundet.
Många plakat med vitsiga meningar och ett hundratal skanderande ilskna legitimerade sjuksköterskor, legitimerade barnmorskor, legitimerade röntgensjuksköterskor och legitimerade biomedicinska analytiker.

Tänk om vi är i Norge när du blir sjuk? Stod det på ett plakat. Jag tog tillfället i akt att ta telefonnumret till Ingrid som koordinerar svenska sjuksköterskor som vill jobba i Norge. En kollega från resursenheten gav mig numret, han har redan sagt upp sig och åker till Bergen i 6 veckor med en timlön på 400:- timmen.
Just det.

Tänk om vi är i Norge när Du blir sjuk?

Strejk

Då var strejken igång.
För oss som inte är varslade innebär det mer jobb, naturligtvis och ett helt annat patientklientel. Men vi jobbar som vanligt och håller ihop. Solidariteten är hög liksom kämparandan. Se så långt vi kommer när vi står enade tillsammans, vi sjuksköterskor som länge har anklagats för att inte stå enade i vår profession.
Det gör vi nu.
Bekräftelsen på att vi gör rätt kommer från dom som är svagast och mest utsatta i det läge som råder nu, nämligen patienterna och deras anhöriga.
I går kom en anhörig till en patient in i vårt personalrum med två härliga kladdkakor, kämpa på, säger hon, ni är så väl värda det.
Jag åker hissen ner från vånig 7 tillsammans med en icke sjukhusklädd man. Han tittar på min namnbricka, hajar liksom till när han läser leg. sjuksköterska och säger sen med ett stort leende och tummen upp: Lycka till, jag hoppas ni får det ni kräver, det förtjänar ni.
Och trots att en av våra överläkare plirar på mig med glasögonen på nästippen och säger klart ni ska ha rättvisa löner, ni har ett livsviktigt yrke så är ändå, trots allmänhetens stöd, det viktigaste stödet det vi får av patienterna.

Ingen förbättring på svordomsfronten

Det har varit lite upp och ner med svordomarna i hemmet den senaste tiden. Vi försöker förbättra och vårda vårt språk men svordomarna har satt sig i ryggmärgen hos Moa. Hon vägrar släppa taget om diverse uttryck och använder dom, inte jämt eller ofta, men med väl avvägd tajming och betoning vilket gör att vi vuxna som hör henne måste skratta, vilket i sin tur leder till mer uppmuntran till svordomar hos lilla damen.
Igår kväll slog hon till igen. Barnen sitter i soffan och tittar på tv. Jag har fått en order om att göra välling. Jag står och skakar flaskan i köket.

"Kom då" ropar Moa
"Jag kommer, jag gör din välling" svarar jag.
"Men kooom då" vrålar Moa
"Ja, jag kommer snart" svarar jag (ingen vidare konstruktiv konversation)

Då slår hon till, hängandes över soffkanten och med irritationen skriven över hela ansiktet.
"Men va faan, du kommer ju ALDRIG!"


Om att inte kunna skydda sina barn till varje pris

Alla har läst i tidningarna och följt med i nyheterna den senaste veckan till följd av tioåriga Englas försvinnande förra helgen.

Igår fick vi bekräftat, det som de flesta av oss kanske innerst inne befarat sedan förra helgen, att Engla bragts om livet och att hennes kropp har återfunnits.

Det finns inga ord som kan beskriva de känslor Englas mamma och hennes familj känner just nu. Vi som är föräldrar kan nudda vid tanken om hur det skulle kännas om det var just mitt barn som rövats bort och mördats. De känslor den tanken framkallar kommer ändå inte i närheten av verkligheten.

Hur kan det då hända?

Av vad vi har fått veta så gjorde Enlgas mamma alla rätt. Hon hade koll på sin dotter, tät telefonkontakt, hon brydde sig, visste vad sin dotter gjorde och var hon befann sig. Trots det, på bara några minuters spelrum, från det att allting var ok tills att Engla inte svarade i sin mobil så hann det otänkbara hända.

När det i slutändan kommer att handla om några få ynka minuter, hur skyddar vi våra barn då?

Vi lär våra barn att inte följa med främlingar. Det tjatar vi om och barnen vet, de vet så väl att de inte får följa med vem som helst, att inte gå på kommentarer som "jag känner din mamma/pappa" eller "jag skulle hämta dig från skolan sa mamma/pappa".

Våra barn vet att de då ska gå/springa så fort de bara kan, ropa på hjälp eller på någon vuxen som de känner som är i närheten för att få hjälp. Detta har vi noggrant pratat om sedan en profil härjade fritt i bostadsområdet vi bor i för några år sedan.

Då skräcken för att just våra barn skulle råka illa ut gjorde att det rådde både lekparks- och cykelförbud utomhus på egen hand. På dagis informerade man också barnen och i skolorna. Under en lång period vajade gungorna tomma i lekparkerna och cykelbanorna var öde. Fotbollsplanerna förblev tomma och ropen och skratten från små lekande barn hade tystnat för en kort period.

När gärningsmannen sedermera greps spred sig lättnaden över bostadsområdet och återigen cyklades det omkring, spelades fotboll på fotbollsplanerna, gungades i lekparkerna och tjoades mellan husen.

Men, räcker det att vidta åtgärder enbart när vi vet att det finns en pedofil lös i vårt bostadsområde? Är det 100 % säkert att släppa ut våra barn när pedofilen sedan sitter bakom lås och bom? Alla andra tokstollar, knäppgökar, mördare, blottare, och pedofiler som finns i vårt samhälle? Hur skyddar vi våra barn mot dom? Och hur skyddar vi våra barn från att utsättas för brott av människor de litar allra mest på?

För att inte tala om andra barn, som slåss och misshandlar jämnåriga och yngre barn. Hur skyddar vi våra barn på bästa sätt?

Det är svårt, så svårt att trots allt våga släppa taget om sina barn. Att låta dom växa upp och få vara barn, som utforskar, äventyrar, är våghalsar och utmanar.

Att inte hålla dom hårt i sitt eget järngrepp för att rädslan över att något ska hända att deras frihet blir berövad av de personer de litar på mest.

Det känns som en svår och en tunn balansgång, mellan beskyddande och överbeskyddande. Jag tillhör med klarhet den sistnämnda kategorin men kämpar förtvivlat med att släppa taget mer och mer och lita på att jag har lärt barnen skilja på rätt och fel och hoppas på att de kommer ihåg vad vi har sagt och att deras egna sunda förnuft får råda.

Trots att jag varit emot mobilanvändande innan tonåren har våra äldsta barn varsin mobil. Det är ändå en trygghet, att de kan ringa oss när de vill och om något skulle hända.

Men Englas mamma gjorde ju också allt hon kunde. Allt. Ändå slutade historien om Engla i djup tragik.


Jag minns en gång när vi var på El-giganten och handlade. Plötsligt var Elias borta. Han kan ha varit i 4-5 års åldern då. Vi letade och letade men hittade honom ingenstans. Paniken går inte att beskriva och det tog ändå timmar innan ångestklumpen släppte från maggropen då vi tillslut hittade honom i tv-hörnan.

Jag vet att vi svenskar klassas som trygghetsnarkomaner. Allting ska vara 329 % säkert annars fungerar det inte. Det är cykelhjälmslagar, säkra barnleksaker, förbud mot gåstolar, EU standardiserade lekplatser, bilbarnstolar som kostar en förmögenhet, cykelsadlar som är omöjliga att montera, spisskydd, kontaktskydd, klämskydd, fallskydd och listan kan göras hur lång som helst.

Någonstans har vi glömt att barn måste få vara barn och göra det barn gör när dom utvecklas och växer upp.

Ibland kan jag fundera på hur jag själv överlevde till vuxen ålder som växte upp i en tid utan bilbarnstolskrav, cykelhjälmslagar, EU standardiserade lekplatser, kläm- och fallskydd. I en tid där vi fick med oss hammare och spik till skogen för att kunna klättra upp i höga träd och bygga träkojor. I en tid då vi hade cykelrace runt kvarteret tävlandes om vem som kunde cykla flest varv utan att hålla i styret. I en tid där vi cyklade ner för rutschkanorna och slog halvt ihjäl oss bara för att testa om det gick. I en tid där vi lämnade våra dörrar olåsta, eller låsta men med en lapp som talade om att nyckeln låg i den blåa blomkrukan bredvid soptunnan.

Det är en sak i sig. Att barn måste få vara barn. Och blåmärken, hjärnskakningar och brutna armar hör i många fall till vardagen för många våghalsiga, frihetssökande barn. Och det kan vara ett litet pris att betala för att testa sin egen förmåga, att få tänja gränser och växa ännu lite mer i självförtroende och självkänsla. Och det kan vara värt det, för femåringen som tjatat länge om en stor studsmatta och som med glittrande ögon provhoppar för första gången och allt eftersom tiden går ökar modet och det var ju så nära att den där volten hade slutat på studsmattan med alla lämmar i behåll istället för på gräsmattan med en bruten arm.

Men det tillhör barndomen. Och det ger oss föräldrar ångest och dåligt samvete.

För det är så det är.

Att ha barn innebär att ha konstant dåligt samvete.

Men blåmärken och brutna armar läker och blir till ett smärtfritt minne i vuxen ålder.

Det enda jag kan göra är att fortsätta lära mina barn om hur de skyddar sig själva utan att spä på deras egen rädsla. Att ha regler och rutiner och att påminna om att deras kroppar är deras egna och är inte till för någon annan och att ingen, får skjutsa eller hämta dom om inte vi föräldrar långt i förväg talat om att någon annan än mamma/pappa hämtar på skolan eller dagis idag.

Självskydd borde ingå i skolidrotten. Kanske kommer vi dit någon dag.


Det är svårt att släppa taget och låta barnen vara barn utan massor av restriktioner. Det är svårt. Men vi måste försöka. Jag måste försöka, slutresultatet kan annars resultera i någonting ännu värre. Men samtidigt så tänker jag på tioåriga Englas mamma. Som gjorde allt detta. Som gjorde allt rätt. Och ändå slutade det som det gjorde.

Det är svårt. Så oerhört svårt.


Vill förtydliga

Så att alla förstår vad det handlar om. Det är alltså inte sjuksköterskornas fel att vi från och med 21 april klockan 12.00 går ut i strejk. Många anser att vi ska ta vårt ansvar och inte riskera människors liv. Det är just det vi gör. Vi tar vårt ansvar varje dag, vi prioriterar alltid patienterna framför oss själva vilket för många innebär att vi inte hinner eller kan ta rast eller lunch och jobbar över över alldeles för många timmar, just på grund av att vi alltid sätter patienterna i främre rummet.
Det är nu vi börjar ta ansvar för vår löneutveckling. Tidigare om åren har vi gnällt i det tysta och snällt bugat och tackat när vi har erbjudits ett par procents löneökning varje år. Nu accepterar vi inte det längre. Vi anser att vi är alldeles för lågt värderade och många, många sjuksköterskor i vårt avlånga land är underbetalda. På många ställen har man träffat bra lokala löneavtal men många av oss tror inte längre på att tyngden måste ligga på den lokala lönebildningen.
Det centrala avtalet måste vara starkt och vattentätt för att inte de lokala arbetsgivarna ska kunna misstolka avtalet. Såsom Västmanlands Landsting har gjort under så många år. I det avtalet som sades upp lämnade man ett utrymme för en central löneökning på 3%. Skriftelser i avtalet gjorde att det som skulle få upp våra löner, nämligen den lokala lönebildningen, lämnade arbetsgivaren ett mycket stort utrymme att tolka avtalet efter eget tycke och smak.
VIlket gjorde att alla fick samma löneökning, om du fick någon vill säga. Den låg på 2.65%. Rimligt?
Ykrandet som ligger ute från Vårdförbundet på en löneökning på 1700:- per månad under en tvåårsperiod är inga orimliga summor. Varför 1700:- som ändå är ett lågt yrkande? Jo för att arbetsgivarna har enats om att en löneökning på minst 1700:- är det garanterade utfallet för läkarna. Alltså finns pengarna. Det handlar för arbetsgivaren om vilken yrkeskategori man vill lägga pengarna på. Legitimerade sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor tillhör bevisligen inte den yrkeskategorin.
Om yrkandet skulle gå igenom skulle jag efter två år vara uppe i en lön på 21900:- i månaden. Då kan ni räkna ut vad min grundlön ligger på idag. 21900:- för det jobb jag gör är ändå gravt underbetalt.
Det erbjudande SKL kunde gå med på innebar en löneökning (dock inte för alla, alltså ingen garanti för att jag kommer att få en löneökning) på 4% år 2008, 2% år 2009 och 2% år 2010 och sifferlöst och framåt efter det. Utöver det ansåg man att avtalet skulle vara tillsvidare och utan chans för oss att säga upp det förrän år 2011. Demokrati i sitt esse?
Hur som helst, om jag nu skulle få ta del av dessa procent så skulle min lön se ut som följande:
2008 19240:-
2009 19624:-
2010 20016:-
Från år 2011 och framot innebär det alltså i realiteten att jag kan stå utan en löneökning i många år.
20016:- ligger en bit i från 21900:- och båda lönerna är oacceptabla.
Att därutöver lämna en lägsta garanterad lön på 21100:- i månaden efter minst ett års sammanhängande yrkeserfarenhet låter i många öron bra. Men tänk så här. Många går på vikariat, de har inte en chans att få ett års sammanhängande yrkeserfarenhet. Dom som har jobbat i mer än ett år, säg två, fem, tio och femton år och som fortfarande inte är uppe i 21100:- i lön eller ligger precis däromkring, var ligger deras löneutveckling? Alla specialistsjuksköterskor och barnmorskorna (som har dubbla legitimationer), det är ett kraftigt slag under bältet att föreslå att en barnmorska ska tjäna lägst 21100:- efter ett års sammanhängande yrekserfarenhet då hon redan har arbetat som sjuksktöerska i några eller flera år innan hon började vidareutbilda sig.
Nej, vi måste sluta prata procent och börja prata pengar.

I dagens VLT kan man läsa det här:
Läkare fruktar att lungsjuka patienter kommer att dö på grund av att de enda SJUKSKÖTERSKOR som kan hjälpa dem andas är hemma.
"Jag är djupt oroad" säger Rolf Forsström.

Vidare har personaldirektör Lena Tell fortfarande ingen koll på professionerna:
Om strejken bryter ut kommer ingen kunna lämna blod på centrallasarettet. Det kommer leda till akut blodbrist, troligen får vi tvångsinkalla sjuksköterskor som fortsätter det arbetet.

Nu är det som så att det är de BIOMEDICINSKA ANALYTIKERNA som är uttagna i strejk vid blodtappningen. Kan snälla personaldirektören ha korrekta fakta innan hon uttalar sig i VLT.
Vidare kan Rolf Forsström fortsätta att vara djupt oroad. Oroad över att alla besparingar drabbar sjuksktöerskorna i dubbla bemärkelser, dels mer arbete på mindre personal och ytor och dels mindre i lönekuvertet.
Nu är det hög tid att våra lokala politiker tar sitt ansvar och prioriterar våra löner och värderar våra yrken korrekt och ser till att Västmanland sluter ett starkt lokalt löneavtal baserat på ett starkt centralt avtal.
När våra högsta höns inom landstinget går ut och uttalar sig felaktigt i media och vidare säger att det bara är sjuksköterskor som kan hjälpa vissa patientkatetogier, ja då försvinner det lilla förtroende som kanske fanns kvar för dem totalt.
Om nu de enda som kan hjälpa patienterna är sjuksköterskor, varför får vi då inte betalt för det?!

Nu är det så att inga patienter kommer att dö för att sjuksköterskorna strejkar. Det är nu upp till ARBETSGIVAREN att se till att dessa patienter får vård. Inte lägga skulden på sjuksköterskorna. Eskilstuna och Örebro är inte uttaget i strejk, patienterna i mest behov av akut vård får helt enkelt slussas vidare. Patienter i icke akut vård får finna sig i att vänta.
Den här strejken ska slå mot arbetsgivaren. Tredje person kommer att drabbas, det är oundvikligt. Men att gå ut och skuldbelägga sjuksköterskor redan innan strejken har brutit ut tyder på sandlådenivå utan dess like.
Om Sverigens Kommuner och Landsting tagit sitt ansvar hade varslet aldrig lagts. Tänk på det, ni som vill skuldbelägga.

Jag fascineras också av svenska folket samtidigt som jag överväldigas över allt stöd vi från från allmänheten. Puss på er, alla ni människor som stödjer vår kamp!! Vi gör samma sak för er när ni vevar runt i era grytor.
Men, många tycker att vi gnäller, att vi ska vara glada över att vi har ett jobb att gå till och att vi ska vara tacksamma över att vi får den lilla lön vi får.
Smtidigt kräver samma människor att vården ska vara tillgänglig dygnet runt, året runt. Många har drabbats av jag kräver vård NU mentaliteten för sitt lilla tåeksem eller vad det nu är och ställer krav på att sjukvården ska finnas tillhands för dem när de så kallar på den.
Vi ska vårda era mammor och pappor, systrar och bröder och er själva. Utan att klaga, med självklarhet och med stor empati och sympati. Vi ska arrangera boenden och reda upp hemsituationer, vi ska behandla och vårda. Och när vården inte lever upp till era förväntningar är det vi som får skulden för alla ledningsproblem och politikerbeslut vi inte kan råda över.

VLT stödjer vår kamp. Här http://blogg.vlt.se/syrrorna  kan ni läsa om de bloggande syrrorna på VLT's hemsida.

Nu är tiden kommen då vill vi få bort stämpeln "lågavlönat kvinnoryke" om sjuksköterskeyrket för att istället bli ett korrekt värderat akademiskt yrke. Vi kommer inte sluta kämpa förrän vi når dit.
Rättvisa löner till livsviktiga yrken.

SERIOUSLY

Om ni vill lyssna på något makalöst så lyssna på DETTA.
En sändning från SR P4 där hygiensjuksköterskan Lasse Hellström i Blekinges Landsting tycker att smink och orangefärgat hår äventyrar patienternas chans till tillfrisknande.
Jag säger bara; SERIOUSLY?!!


Om tajming

Idag vaknade vi tidigt. Jag gjorde en "att göra lista" på direkten. Här ska man inte ligga på latsidan och min lista blev relativt lång. Den såg ut ungefär så här:

*Diska
*Tvätta filtar
*Dammsuga
*Kasta sopor och tidningar
*Storstäda badrummet
*Dammtorka fönsterbrädor
*Vika tvätt
*Åka och handla

Moa och jag börjar med att plocka disken och dra igång tvättmaskinen. Vi duschar och gör oss i ordning för att åka bussen till affären då vi inte kan åka i vår bil för tillfället. Bussturen tar sin tid och kräver minst ett byte men vad gör det med en 2.5 år gammal tjej som älskar att åka buss.
Blöta ihåret drar vi iväg till busshållplatsen. Moa har givetvis mössa på sig. Det har inte jag. Bihåleinflammation och öronvärk till trots.
Det hela börjar bra i och med att bussen kommer på en gång men jag har inte hunnit sms:a om bussbilljett ännu. Busschauffören väntar tåligt medan jag ursäktandes fipplar på mobilen. 10 minuter senare är vi nere på centralen. Av gammal vana trogen så kliver vi på buss 19 som jag tror ska gå till köpcentrat vi ska åka till. Bussen åker via lasarettet för att sedan svänga av ner mot stan igen. Jag har klivit på fel buss. Irriterad kliver jag av med sulkyn på centralen igen bara för att avläsa på tidtabellen att nästa buss mot köpcentrat avgår om 37 minuter!
Underbart.
Moa protesterar givetvis högljutt och tydligt. Jag vill också protestera. Det blåser kallt ute och mina öron värker.
Efter en lång väntan som innebar mycket gnäll och tandagnisslan, diverse hot och mutor kommer så äntligen bussen. Efter ytterligare en resa på tio minuter kan vi kliva av där vi ska och uträttar våra ärenden på en dryg halvtimma. Öronvärken kompletteras nu av att bihålorna gör sig påminda och huvudvärken dundrar på. Moa är less och vill åka hem. Efter en 5:- korv på IKEA återvänder vi till busshållplatsen bara för att upptäcka att det är en hel timme tills nästa buss går.
Jag hatar kollektivtrafiken.
60 minuter att strosa omkring med huvud/bihåle och öronvärk samt en trött och gnällig 2.5 åring är inget jag rekomenderar. Vi går några varv genom Ica maxi och tittar på saker vi inte har råd att köpa. Moa tjatar tillslut till sig en cola som hon ändå inte vill dricka när jag har betalat för den för då har hon ändrat sig och vill ha äppeldricka.
Tiden kryper fram och tillslut kommer bussen. Vi kliver på och bussen segar sig genom stan. Den stannar vid varje hållplats för att plocka upp små kutryggiga bomulsstussar med väskor på hjul i släptåg. Väl nere på centralen missar vi nästa buss precis och får vänta ytterligare 30 minuter på att bussen hem ska komma.
Jag räknar ut, där jag står mitt i blåsten uppgiven och trött, att dagens projekt "åka och handla" har inneburit en väntan på att bussen ska komma på sammanlagt 130 minuter.
Väl hemma ligger min "att göra lista" och hånskrattar åt mig på köksbordet. Jag plitar snabbt dit några saker till innan jag börjar bocka av den.

*Diska = Klart                                               
*Tvätta filtar = Klart
*Dammsuga
*Kasta sopor och tidningar
*Storstäda badrummet
*Dammtorka fönsterbrädor
*Vika tvätt
*Åka och handla = Klart
*Lägga Moa för ett par timmars sömn = Klart
*Ta värktabletter = Klart
*Lägga mig för ett par timmars sömn = KLART!


Resten skjuts upp på obestämd framtid.


Konstaterat

Moa och jag är på väg ut ur en affär. Utanför sitter en utländsk kvinna med traditionell muslimsk klädsel. Moa stannar upp en halvsekund och tittar, sedan konstaterar hon sakligt:

"Titta, där är påskkärringen. Hon ska gå och dela ut påskägg"


Om löneutveckling

Som sagt. Det har nog inte gått någon förbi att vårdförbundet just nu arbetar hårt för att lyfta löneutvecklingen till högre nivåer för sina medlemmar. Detta är inga konstigheter. Det här gör alla fackförbund inför att varje ny avtalsperiod är på väg att löpa ut. Det är nog den absolut högst prioriterade frågan hos alla fackmedlemmar oavsett vilket fackförbund du tillhör, löneutvecklingen. Du har ett arbete. Åren går och du utvecklas och tar mer ansvar och lär dig mer. Självklart vill alla att det ska synas i lönekuvertet.
Det är en självklarhet. I takt med att löneutvecklingen inom de fyra professionerna som vårdförbundet representerar inte har ökat i takt med inflationen så är det till dags datum oerhört, för att inte säga absolut livsviktigt att lönefrågan omvärderas och omförhandlas rejält. Det handlar till syvende och sist inte enkom om kronor och ören utan om en rättvis värdering av våra yrken som måste komma från regeringsnivå för att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera en rimlig löneutveckling.
Men för att få den här värderingen är det av yttersta vikt att vårdförbundet nu går ut med informationen till allmänheten om vad som ryms inom en legitimerad yreksprofession. Vad är då en legitimerad yrkesprofession? Det innebär alltså väldigt enkelt att vem som helst kan inte och får inte utföra dina arbetsuppgifter. Det krävs en genomgången utbildning på högskolenivå för att erhålla en yrkeslegitimation. För att bli biomedicinsk analytiker krävs det en utbildning på högskolenivå om 3 år.
Du kan läsa arbetsförmedlingens yrkesbeskrivning av sjuksköterska här.  Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för sjuksköterskor finns här.

Det MÅSTE betala sig, den kunskapen som alla legitimerade sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinskaanalytiker och röntgensjuksköterskor har. Vi pratar om akademiska utbildningar om minst 3 år. Specialistutbildningarna ligger mellan 1-1.5 år och för en barnmorska innebär det att efter genomgången vidareutbildning innehar hon dubbla yrkeslegitimationer. En läkare har inte dubbla yrkeslegitimationer. Lägg det på minnet.
Vården idag är en extrem kunskapsintensiv branch där ny kunskap kommer i extremt hög takt. Det innebär att det ligger på sjuksköterskornas ansvar att aktivt söka ny information och ta del av den forskning som presenteras. Det har resulterat i att väldigt många sjuksköterskor går vidare med sin karriär som forskare.
Tyvärr spelar sjuksköterskeyrkets historia och tradition en stor roll i att löneutvecklingen ser ut som den gör idag. Givetvis spelar könet en väsentlig roll även om antalet män i sjukvården ökar markant. Hade inte sjuksköterskeyrket varit ett traditionellt kvinnoyrke så hade säkerligen lönerna sett annorlunda ut.
Det pågår en stor lönediskriminering av våra akademiska yrken och vi måste sätta stopp för det NU!
SKL menar att vårdförbundets medlemmar har gjort den största vinsten på arbetsmarknaden sedan mitten av 90-talet. Jag vill påminna er alla om att man kan ljuga hur mycket som helst med statistik. Fråga mina kollegor som har arbetat i 20 år inom yrket och fortfarande inte når upp i en lön över 21000:- om vad dom anser om sin löneutveckling sedan mitten på 90-talet.
Många argument kommer in från allmänheten som går ut på att man vet om på förväg att lönen är dålig och får således skylla sig själv för att man har valt ett yrke med låg lön. Ett vanlig argument är också att det finns dom som tjänar mindre.
Jaha. Och till dom som är av den åsikten vill jag säga det här:
Om du har ett yrke som har en dålig löneutveckling så ska du godta det och inte strida för att få en rättvis löneutveckling. Man ska alltså inte vara engagerad och kämpa utan "nöja sig" med att det finns dom som tjänar mindre? Konstiga argument som saknar logik. Det kan alltid bli bättre. Vi får aldrig sluta kämpa för våra löner. Aldrig.
Det är härligt att det kokar i grytorna. Det är underbart att se att det har blivit ett nationellt engagemang där vi kämpar tillsammans för att få den rättvisa fördelningen av välfärdskakan som behövs för att bedriva den kvalitativa och säkra vården vi har i Sverige idag.

Och för er som fortfarande funderar på vad en sjuksköterska gör så kan jag berätta för er om en vanlig vardag på min avdelning.
Jag arbetar med två kollegor i ett vårdlag. Ibland är jag ensam sjuksköterska, ibland är vi två sjuksköterskor och en undersköterska. Det beror på hur bemanningen ser ut. I vårdlaget har vi minst 8 patienter, ibland fler om vi har överbeläggningar. Jag börjar min dag med att ta en snabb rapport från nattpersonalen klockan 7. Fram till 7.20 börjar jag förbereda mediciner, tar blodtryck och prover. 7.20 har jag en uppsamling med mitt "team" där jag har en handledande funktion och delegerar ut arbetsuppgifter och styr upp vår dag. Det är mycket som händer, patienter ska i väg på undersökningar, de skrivs ut, de ska vårdplaneras mm.
7.30 börjar vi vårt arbete. Mediciner administreras, cytostatika, antibiotika, blod, trombocyter kombinerat med mer provtagningar och omvårdnadsarbete. Inför ronden är det av yttersta vikt att jag har sett alla patienter, kontrollerat sår, räknat ut kalori- och vätskeintag för de som står på nutritionsövervakning, observerat symtom och hur bra patienterna kan klara sig själva.
Jag måste också gå igenom landstingets och kommunens gemensamma kommunikationsverktyg över datorn där jag sköter all kontakt med biståndshandläggare, distriktsjuksköterskor och familjeläkare för att se hur vi står i planeringen av patienterna. Jag får alla provsvar först och gör den primära analysen, beställer blod eller trombocyter, sätter sonder, katetrar, subcutana venportar mm innan vi har rond tillsammans med läkaren. Det är också jag som avgör huruvida jag ska administrera alla mediciner till patienterna beroende på symtom, blodtryck, saturation (syresättningen i blodet) och andra parametrar som är av vikt för patientens hälsa.
Under ronden går vi igenom vårdplanen som jag har dragit upp för patienten, medicinering och hur planen fortskrider. Jag måste ha den medicinska bilden samt omvårdnadsbehovet klart för mig för att jag och läkaren ska kunna föra en adekvat dialog om patientens tillstånd.
Sedan fortsätter jag med omvårdnadsarbete, administrativa uppgifter kring patienterna och administerar mer läkemedel. Ofta ska patienterna förberedas inför diverse undersökningar som tar tid. Det är inte heller ovanligt att jag har en eller flera vårdplaneringar tillsammans med kommunen med patienter och anhöriga.
Min uppgift är också att finnas till hands och vara stöd åt patienter som befinner sig i det palliativa skedet av sin sjukdom.
Att vara sjuksköterska innebär också att ge och ta oerhört mycket av sig själv. Det gäller att hitta sina inre verktyg och lära sig hantera dem med varsam hand och en professionell touch där känsla och tajming är av yttersta vikt.
Vem är det som finns där vid din sida när du står vid livets slutskede och den existentiella smärtan fortplantar sig som ett bottenlöst ångestskri genom kropen som vägrar hitta sin väg ut tills du så tar dina sista andetag?
Så ser mina dagar ut. Och jag gör det för att jag älskar mitt jobb. Det finns inget bättre och jag har aldrig en tråkig dag. Jag får använda mina kunskaper och tänka varje dag och jag ställs inför komplexa situationer och etiska dilemman där det inte finns en färdig mall att gå efter.
Denna kunskap måste värderas. Denna kunskap ska synas i lönekuvertet

Rättvisa löner till livsvikta yrken. Vår kunskap, din trygghet.

Upp till kamp!

Varslet är lagt. Stridsviljan är vässad. Planer smids och kampviljan är hög. Det är nu eller aldrig. Och vi kommer kämpa oss blodiga.

RÄTTVISA LÖNER TILL LIVSVIKTIGA YRKEN!

VÅR KUNSKAP, DIN TRYGGHET!

Tidigare inlägg
RSS 2.0