Om barn

Många gånger har pappa Hoppsan och jag pratat om ytterligare syskons vara eller icke vara. Huruvida fler syskon är ett självklart alternativ eller tål att fundera ytterligare några varv på har varierat kraftigt under några års tid, mycket beroende på hur dagsformen hos våra barn varit under dagen.
Frågan vi ställer oss, eller frågorna, är "har vi råd?" "orkar vi?" "har vi tid?".
Om barnen är som dom är mest, barn i varierande trotsåldrar så står vågskålen och väger ganska tungt åt "vi känner oss njöda" hållet.
För hur mycket vi än älskar våra trotsmonster så är man ganska slutkörd efter en dag som så många gånger ser ut som följande:
Kl.6.30 uppstigning för barnen. Lillasyster vaknar om hon har fått sova i mer än 10 timmar med ett glatt leende på läpparna, men om hon så missar bara med ynka 30 minuter vaknar hon iklädd sin bästa monsterkostym, skrikandes och sparkandes och precis helt tvärtemot.
Storebror kräver en hel tunna energi bara för att vakna och komma ur sängen. Sedan är det hela proceduren med att välja och matcha kläder som suger musten ur en totalt. Storebror klarar detta till 95% själv men när termometern visar -5 grader ute och storebror valt sina blommiga hawaiishorts ackompanjerat med en rosa t-shirt med hajtryck på måste mamma Hoppsan gripa in och styra upp klädsituationen.
Det blir en del tandagnisslan, lite gråt, en smula hot och diverse mutor för att byta ut shortsen mot ett par jeans som möjligtvis kan passa den unge herrn.
Lillasyster är en helt annan femma. Det tar E V I G H E T E R att välja kläder åt prinsessan. "Inte den", "inte den" "Inte klänning" "inte mysisar (mjuka byxor)" osv i all oändlighet. Ofta följer åtminstone två ombyten innan vi är redo att åka till dagis.

När klockan närmar sig 7.30 är det frukostdags. Igen samlar mamma Hoppsan ihop krafterna för nästa utmaning. Att hitta den perfekta frukosten för allt passar minsann inte. Är det en fil och flingor dag, eller gröt måntro, eller kanske mackor och ska dom iså fall vara rostade. Duger skinka som pålägg eller kommer det skrikas om ost. Tja, denna procedur tar åtminstone 40 minuter och sätter oss alltid på gränsen till att komma försent.
Sedan följer tandborstningen. Efter att ha jagat lillasyter runt lägenheten ett par varv, tvingat ner henne i knät och borstat tänderna mot hennes vilja står inte mamma så högt i kurs hos lillasyster. Vilket hon mer än gärna visar med allt hon kan, dvs klä av sig alla ytterkläderna när mamma i ett obevakat ögonblick vänder blicken åt ett annat håll.

Klockan börjar nu närma sig 8.40 och hotet om att komma försent börjar närma sig på riktigt. Vilket innebär att storebror som oftast är färdig vid det här laget får gå i förväg och jag får ta en arg lillasyster under armen, iförd endast jacka och skor, overallen under andra armen och en rygga i handen med vantar, mössa, och raggisar och så rusar vi iväg. Lämna storebror först sedan lillasyster. Om jag har tur ska dagisgruppen inte gå ut just nu och då kan jag bara lämna in henne och så får dagisfröknarna bråka på overallen men oftast så ska dom gå ut och då får jag igen ta strid och slita mig svettig i dagishallen för att klä på ett barn overall och stövlar på samma tid som dagispersonalen klär på 14 barn och sig själva.

Med mascaran mörk under ögonen och svetten rinnandes nerför ryggen lämnar jag sedan, ändå en alltid glad lillasyster och åker utmattad hemåt och tänker att jag är mer än nöjd och lycklig över mina barn.
Kvällen kommer, och diverse olika diskussioner om huruvida man får kalla stekt korv för äcklig eller anse att lilleskutt tandkrämen är bättre än skalmantandkrämen trots att det är samma tandkräm fastän i olika förpackningar och så den slutliga striden om allt som man kommer på att man är när man ligger i sängen: dvs jag är kissnödig, jag är hungrig, jag har ont här och där, jag kan inte sova osv som gör att mamma Hoppsan totalt kapitulerar och inser att den egna tiden denna kväll är som bortblåst och låter storebror och lillasyster somna i soffan istället. Givetvis efter några minuters nypandes på varandra och kivandes om vem som låg var först.
Men när dom sedan har somnat, och ligger där runt mig liksom uthällda i alla möjliga och omöjliga ställningar och smånsarkar och mumlar i sömnen, då vet jag att allt annat trotsåldersrelaterat tjafs och smågnabb är som bortblåst och längtar tills vi får ett lillasyster eller lillebror till våra barn.
För just då, i den där lugna stunden, när sömnen precis har infunnit sig och dom ligger nära tätt intill, finns inga jobbiga stunder eller perioder, just då i den stunden finns bara jag och barnen och lika självklara som dom är här hos oss lika själklart är det med ett till syskon och lika självklart är det att orken räcker till allt som den behöver räcka till.
Och om man ännu skulle vara osäker på vad man har gett sig in i som förälder eller om man ska våga skaffa fler barn kan man alltid ha Katherine Whiteborn´s ord i bakhuvudet:
Det främsta syftet med barnkalas är att påminna dig om att det finns värre barn än dina egna.



Kommentarer
Postat av: Anders

Hejsan Hoppsan!
Vilket härligt inlägg! Du e grym på att skriva du! :)
Ses på fredag!
Kramen

2008-01-16 @ 08:32:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0