Om jul- och nyårsfirande, nytt år och hört och sett på bussen på väg hem från jobbet.

Julen firade familjen Hoppsan som vanligt på sina 110 kvadratmeter fördelat på fyra rum och ett relativt rymligt kök. 2 av familjens små solstrålar firade 2007 års julafton med sina andra föräldrar, dvs den biologiska pappan/mamman.
Mycket tomt tyckte resten av familjen Hoppsan på kvarvarande tre familjemedlemmar. Morfar, morbror och mormor kom och såg till att hemmet fylldes med paket och julstämning. Även farfar tittade förbi under en lugn stund på jobbet och åt julmackor och levererade paket till familjens minsta lillasyster.
Lillasyster vaknade för övrigt med ett redigt pirr i magen. "Det är jul nu pappa" säger hon när hon slår upp sina underbara blå på morgonen, "vi ska öppna paket idag". Jajemensan, vid 2.5 års ålder vet man redan vad julen går ut på.
Storebror däremot har en längre tid intresserat sig för kyrkan och under december månad har vi läst barnens bibel så gott som varje kväll. En mysig ritual tycker mamma även om hon inte är så särskilt troende själv.
Hur som helst, julafton blev som julafton är mest. Massor med mat, mer mat, lite choklad, mera mat, efterrätt, kaffe, glögg, peppisar, mer mat, skinkmacka, promenad för att få ner all mat som sitter som en smäck från magsäcken hela vägen upp i svalget för att senare trycka ner ytterligare ris á la malta.
Det är vad jag kallar jul!
Tomten kom som vanligt i år igen även om han i år gjorde en blixtvisit och fick göra en tvär u-sväng i hallen samtidigt som han släpper säcken med paketen på golvet. Lillasyster tyckte INTE att tomten var ett uppskattat inslag i julfirandet även om hon i förväg ivirgt väntat på "den store röde" (tack SVT för årets i särklass bästa julkalender på evigheter). "Jag blev så ledsen, så ledsen" har hon konstaterat i efterhand.
Paketudelning med hela familjen Hoppsans barnaskara skedde ett par dagar efter jul, minus all julmat men med dubbelt så mycket ris á la malta.
Årets julklappar bestod till största delen av transformers, transformers, transformers och transformers. I alla fall om man är storebror. Storasyster gladde sig åt många böcker och pyssel och lillasyster hoppade högt av glädje över paketet med den rosa Lille Skutt tandkrämen i. Gladast blev hon ändå över sin nya fina röda Didriksson overall som morfar köpt i julklapp.
Så olika det kan vara.
Samtidigt som storebror och storasyster nu verkligen börjar bli  just det, stora barn, så har dom i år ivrigt skrivit långa listor till tomten, önskat och önskat, postat sina listor, följt julkalendern med största intresse och hoppats och önskat att alla deras önskningar ska slå in.
Jag facsineras över deras entusiasm trots att dom egentligen borde ha listat ut tomtemysteriet vid det här laget eftersom dom båda två går i skolan där dom äldre barnen allt som oftast gladeligen trycker ner dom mindre barnens hela trosystem i skoskaften med ett elakt hånflin.
Men vi har låtit dom hållas eftersom vi förmodligen inser att detta är sista året som dom verkligen tror på tomten. Kommande år kan jag se mutor framför mig för att inte avslöja sanningen för lillasyster.
Lillasyster å andra sidan är alldeles för smart för sin ålder och det är ingen direkt högoddsare att tippa på att hon egentligen skulle kunna klura ut tomteprylen innan sina storasyskon.

Nyår firade vi i hemmets lugna vrå. Vi skulle traditionsenligt fira med A&F men både influensaliknande tillstånd och kräksjuka gjorde att vi fick omgruppera och valde att fira i lugn och ro hemma. Mycket mysigt tyckte hela familjen Hoppsan.
Vi åt en smaskig måltid, försäkrade storebror och storasyster (storasyster som för övrigt blivit lovad en boxboll i födelsedagspresent om hon höll sig vaken till tolvslaget, det var en högoddsare däremot) att dom fick vara uppe så länge dom ville. På riktigt. Vi sköt rakteter och tittade på tv. Åt godis tills vi ville kräkas och kämpade om att hålla oss vakna till tolvslaget. När klockan slog tolv och Jan Malmsjö ännu ett år talat över tiden så skålade mamma och pappa Hoppsan i champagne och storasyskonen i alkoholfritt "bubbel" men i riktiga champagneglas.
Lillasyster sov med en flaska vitt (alltså välling) på en madrass framför tv:n. Vi tittade på ett hejdundrande fyrverkeri och myste och kramades.
Och trots att vi nu sannerligen inte längre lever på den ekonomiska ruinens brant, utan har störtat ner i den hänsynslöst och utan en aning om var botten är (för den är sannerligen inte nådd) så kan jag ändå inte låta bli att ägna flera minuter åt att tänka på dom som har det sämre.
Dom som inte har tak över huvudet en natt som nyårsnatten (och alla andra nätter också), dom som har det ännu värre ställt än oss, barn som far illa i sina hem som borde vara alla barns trygga borg. Barn som blir allt för allvarligt sjuka alldeles för tidigt. Barn som för tidigt lämnat vår värld och alla andra sjuka människor jag träffar inom mitt yrke.
På nyårsdagen skänker jag några av våra sista slantar till barncancerfonden och förklarar samtidigt för barnen som undrande frågar varför jag stoppar pengar i en bössa på ICA.
När jag förklarar varför säger storastyster "Det viktigaste är inte att ha en massa leksaker och grejer, det viktigaste är att kunna få äta mat och var frisk" hon vill gärna också stoppa en peng i bössan.
Jag är stolt.
Vi ser med spänning fram emot vad år 2008 har att erbjuda och trots den krassa ekonomiska verkligheten gläds vi över att vi är friska och att vi bor bra och har varandra att hålla i när det blåser hårda vindar.

När man åker buss i stan blir man ofta vittne till både spektakulera händelser men man får också ta del i konversationer men både skrattar åt långt efteråt men också konversationer man önskar man hade sluppit höra.
Nedanstående är en sådan.
Klockan är dryga kvarten över tio på kvällen och jag sitter på bussen på väg hem från jobbet. Fyra unga pojkar, alla med invandrarbakgrund entrar bussen. Dom är gapiga och stojiga och pratar högt och brett. Dom far runt i bussen och även om dom mestadels stojar med varandra glider jag försiktigt in på platsen närmast fönstret, håller hårt i min väska och biter ihop läpparna så att jag känner blodsmaken i munnen.
Det känns olustigt.
En hållplats senare kliver en medelålders kvinna på bussen. Hon sätter sig mitt bland "grabbarna" som hon tycks känna. Dom blir mer och mer hödljudda och stojar och gapar. En kommentar från kvinnan får två av grabbarna att hoppa upp och ner och skrika och gapa för fulla halsar. Jag pressar mig mot fönsterrutan och fingrar på mobilen. Busschauffören har stannat vid en hållplats och lutar sig fram och säger åt grabbarna att lugna ner sig och sitta stilla. "Tänk på han som blev knivskuren" säger kvinnan, "det var väl otäckt". "NÄHÄ" skränar grabbarna. "Han fick fan skylla sig själv, jävla skitchaufför, ja han får fan skylla sig själv den f****n". En äldre herre vänder sig om och sgäer att nu får dom lugna ner sig och sluta skrika. Genast löper glåpord ur en av grabbarnas munnar (som stolt berättat att han är född 94).
Jag undrar om jag måste ringa polisen. En sjuk tanke när man sitter på nattbussen på väg hem från jobbet en söndagkväll. Mannen finner sig dock snabbt och börjar prata spanska. På min spanskakunskap från gymnasiet förstår jag att han har bott i spanien. Det blir tyst en stund men på något sätt vinner han grabbarnas, hmm, respekt är inte rätt ord här, intresse kanske passar sig bättre.
En av grabbarna börjar snacka med honom på spanska och dom pratar på. Stämningen lugnar ner sig och bussfärden går lungt till den sista biten hem. Men jag hoppar lättad av bussen och tänker att det hade så lätt kunnat gått så illa om det hade fallit sig så.
Så unga pojkar. Finns det över huvud taget någon räddning för dom eller är dom redan en förlorad generation?

Min andra färd med samma nattbuss bjöd på andra händelser av en helt annan karraktär. När jag kliver på ser jag två helt klart berusade personer. Inte bara för kvällen utan nu menar jag alkoholberoende människor som förmodligen levt i sitt missbruk länge.
Jag har hur busschauffören säger "kan någon hjälpa henne av bussen" Givetvis tror jag att det är det onyktra paret och jag gör mig redo för att lotsa dem ur åkdonet. Men dom sätter sig och verkar inte vara något bekymmer. Jag slår mig ner bakom en ung tjej. Bussen står kvar och chauffören står liksom och glor ut i bussen. Tjejen framför mig säger plötsligt "jag kan inte gå ur bussen själv"
Jag  (med den professionella hatten på) snor runt och frågar om hon behöver hjäp ur bussen. "ja" svarar hon. "Ska jag hämta rullstol" frågar jag. Hon vet inte säger hon. Jag frågar om hon normalt sitter i rullstol. Nej det gör hon inte. Jag frågar om hon ska av vid sjukhuset. Nej det ska hon inte heller, hon ska hem men kan inte berätta vart hem är eller vart hon har varit.
De berusade paret vill nu ivrigt hjälpa till och upprepar ivrigt alla frågor jag ställer. Jag frågar om jag ska ringa akuten och ringer upp till mitt jobb och ber om numret. Men jag ångrar mig och ringer 112 istället samtidigt som tjejen börjar krampa.
Jag får ner henne halvliggande på busstolen och håller luftvägarna fria. EP anfall? Något annat? Jag pratar med SOS operatören och han sätter prio 1 på larmet och vi har kontakt tills ambulansen kommer fram. Tusen frågor och tillslut  förstår han att jag inte känner den här unga kvinnan och att hon är helt okänd för mig. Hon kvicknar till innan ambulansen kommer och berättar att hon har EP. Det berusade paret vill helhjärtat hjälpa till men jag får ändå vänligt men bestämt föra dom åt sidan när jag märker att den unga kvinnan får panik. Ambulansen kommer och tar henne med sig till akuten. Bussen rullar vidare.
Det som facsinerar mig, och irriterar mig är att bussen är full med människor. Dom personer som gör någonting, som hjälper till, som vågar närma sig den här kvinnan och pratar med henne, är jag som förvisso är utbildad på sånt här, och två alkoholiserade människor.
Resten sitter stillatigande och ser på.
Vad säger det oss om människorna i vårt samhälle idag?


image16
Pappa Hoppsan och pirrig lillasyster leker på julafton


image17
Mamma Hoppsan och lillasyster i årets julklappar, en halsduk i favoritfärgen blå och en röd overall


image18
Pappa Hoppsan och storasyster i full färd med att spela twister

image20
Gott Nytt År!


image21
Mamma Hoppsan och Storebror

image22
Mamma Hoppsan och lillasyster nyårsafton 2007

image23
I väntan på tolvslaget, nyårsafton 2007


image24
Trött partyprinsessa somnade först efter tolvslaget

image25
Pappa Hoppsan och lillasyster myser med stora godisskålen, nyårsafton 2007


image26
En tokig bild på mig och äldsta barndomsvännen dagen innan julafton

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0