Om den moderliga instinkten att skydda sina barn till varje pris

Jag har inte många fobier eller rädslor. Med tanke på mitt yrkesval är jag inte lättäcklad och det ska mycket till innan jag mår illa av olika vätskor som kan rinna ur en människokropp. Jag är heller inte rädd för många saker. Det några saker som toppar min lista och det är bland annat mörker. Jag har alltid varit mörkrädd och sover fortfarande med en eller flera lampor tända i lägenheten. Att vara rädd för mörkret är ändå legitimt på något sätt. Det är ok. Vem är inte mörkrädd? Ingen höjer på ögonbrynen om de får höra att jag är mörkrädd. Tvärtom möter man förståelse och ofta så får man ett "det är jag också" tillbaka. Inget konstigt alltså. Min andra rädsla möter sällan någon förståelse eller väcker empati hos mina medmänniskor. Skamset måste jag erkänna att jag har, hrrmm, stora problem med....eh, saker, eller nej förlåt mig, djur som, håll i er, här kommer det: flyger.Så där ja. Då var det sagt. Jag är alltså rädd för djur som flyger.
Alltså nu snackar vi inte små äckliga malar, sländor eller spyflygor utan jag har stora för att inte tala om gigantiska problem med fjärilar, sparvar och så den stora skräcken, höns. Under många år har jag maskerat min rädsla för bland annat fjärilar med att snabbt anmäkra på att det var en geting eller ett bi som var nära att attackera mig när folk har undrat varför jag i vild panik har dansat omkring ute på gräsmattor fäktandes med armarna. Det är inte det att jag inte tycker fjärilar är vackra. Det är bara det att dom är äckliga. På lagom avstånd går det bra men kommer dom för nära får jag närapå en panikångestattack. Småfåglar är inget bättre, särskilt nu när alla verkar ha tämjts av villiga grannar som flitigt lägger ut åtminstone en säsongs för mycket fågelfrön för att de stackars små liven ska överleva ännu en mild vinter. Dom är överallt. Dom sitter på mitt balkongräcke när jag är på väg ut ur lägenheten på förmiddagarna och liksom blänger på mig. Om dom vill göra mig ännu mer stressad så flaxar dom lite lagom med vingarna så att jag håller mig inomhus. Jag lovar, dom kan lukta sig till rädsla. Fjärilar och småfåglar till trots, de mest skräckinjagande jag vet är höns. Jag vet, jag är banne mig inte klok som är rädd för höns men så är det.
Det finns ju terapi för dom som har duvskräck så varför inte hönsskräck?Anyway, jag minns två särskilda tillfällen då jag närapå har dött av ångest på grund av dessa otäcka djur. En gång var här i stan när jag och sonen besökte ett friluftsmuseum. Där springer hönsen lösa och är så klart tama. Sonen och jag ska äta glass och sätter oss vid ett bord utanför fiket. Efter bara några minuter kommer dom i samlad trupp. Det är nämligen så dom gör. Dom jagar i flock. Dom har lärt sig att ju räddare man är desto större är chansen att man kan få ta del av det människorna sitter och äter. I alla fall är det vallbyhönsens teori, enligt min teori då alltså. Hur som helst, dom här hönsen är vana, dom låter sig inte skrämmas av schasande eller sparkandes med fötter och vevandes med armar. Nehej då, dom går till attack flaxandes med sina otäcka vingar och lämnar undertecknad inget alternativ än att fly med sonen skrikandes under ena armen till den trygga bilen på parkeringen. Vi köper ny glass på konsum på vägen hem. Den andra gången sitter vi och fikar hemma hos svärföräldrarna som har höns. Deras höns kommer ohämmat trippandes och ställer sig liksom i ring runt bordet.
Dessa höns har dock inte finslipat sin teknik så mycket ännu så dom ger sig faktiskt av efter lite schasandes. Men jag är kallsvettig av rädsla och ansträgning efter att med all kraft försökt hålla tillbaka min panik. Hos svärföräldrarna som bor på landet finns inte bara hönsen och fjärilarna utan också en mängd småfåglar. Här måste jag verkligen anstränga mig och öva på att möta mina rädslor vilket brukar gå bra men när dom små djuren smyger sig på mig då finns inga garantier för vad rädslan kan åstadkomma.

Hur som helst, ovanstående leder mig in på dagens händelse. Vilken jag är föga stolt över. Vi är alltså ute hos svärföräldrarna. Barnen vill titta på hönsen, jag är ju mamma, jag måste ju följa med och beskydda mina barn. Vi smyger oss fram till hönshuset. Jag kikar snabbt in och inser att alla utom en höna är ute någonstans, inne i hönshuset sitter dock en mängd småfåglar. Jag kalkylerar snabbt ut att dessa småfåglar kommer ta sin tillflykt till skogen utanför och alltså ge sig ut genom den öppna dörren. Jag agerar blixtsnabbt och tar ett steg tillbaka i perfekt tajming tills en drös sparvar eller vad det nu var ger sig ut i samlad trupp ut genom dörren till hönshuset. Sonen är för kort så dom flyger ovanför hans huvud. Han tittar misstroget på mig där jag nu har landat efter att jag hoppat bakåt.
Bonusdottern kommer till oss och vill också titta på hönsen. Jag får syn på dom på betryggande avstånd nere i hästhagen. Bonusdottern ser att det finns en höna kvar i hönshuset. Hon och sonen vill givetvis titta på hönan och går in. Jag inser ju nu, att detta inte kommer sluta bra för jag hör ju hur hönan börjar kraxa där inne. Det är nu modersinstinkten borde säga åt mig att rädda mina barn undan den flaxande hönan. Men instinkten slås ut av grottmänniskan i min hjärna som sitter bakom spakarna och skriker "fara, fara, fly för ditt liv". Jag tar återigen ett väl valt hopp bakåt i samma stund som jag hör barnen skrika i hönshuset och når dagens lågvattenmärke. Min son kommer utspringandes. Bonusdottern är tätt efter och jag hör hur den skrikande hönan flaxar sig ut mot dörren.
Det är då det händer. Hönan flyger in i huvudet på min bonusdotter. Inte jättehårt, hon liksom mer bara touchar huvudet innan hon flaxar iväg till sitt hönsgäng i hagen. Barnen blir dock inte rädda utan tycker det var lite roligt, att hönan flög rätt in huvudet så där. Det gjorde tydligen inte ont heller. Jag skäms som en hund och tänker att jag nu kommer att förlora min mammalegitimation. Jag försöker samla mig och få ihop några meningar men eftersom det fortfarande är grottmänniskan som sitter och trycker på kontrollpanelen så får jag inte ur mig mer än "hade det varit jag så hade jag...eh, öh, så..."
Min svärmor slår huvudet på spiken när hon skämtsamt avslutar med att jag nog hade dött om jag hade fått en höna i huvudet. Tyvärr korrekt. Jag hade nog fått åka ambulans in till akuten på grund av total panikångest och hjärtklappning. Så där. Då har jag erkänt. Jag är rädd för djur med vingar. Jag är inte rädd för att jobba med människor som ibland kan klassas som livfarliga och har både vak från psykiatrin och polisen på avdelningen där jag jobbar men jag är rädd för fjärilar, sparvar och höns.
Go figure.

Kommentarer
Postat av: Åsa-gåsa

et du vad!? Jag är äckligt rädd för måsar och duvor. Kommer de för nära så hamnar jag i samma sits som du. Jag har vid ett tillfälle under min barndom blivit attackerad av en fiskmås som krafsade mig i huvudet med klorna när den svischade förbi mitt huvud! Detta skedde på en ö i skärgården & gissningsvis försvarade måsen sina ägg. Jag var fullkomligt livrädd!! När jag arbetade som väktare för ett par år sen blev jag utsatt för nästa måsattack.. Jag gick rond vid en stor oljesistern nere i hamnen och även här måste måsarna ha lagt ägg. Fem - sex måsar cirkulerade skrikande ovanför mitt huvud och turades om att attackera mig. Jag försvarade mig genom att lysa på dem med min jättestora väktarficklampa. Så här höll det på under ett par, tre veckors tid, sedan upphörde det. jag antar att det var då ungarna hade lämnat boet...

Så Kicki! Jag har full förståelse för dig! Jag kommer att bli en skitfin polis som springer runt & skriker för full hals om jag någonsin blir attackerad av en mås igen i framtiden.

2008-03-15 @ 19:54:14
URL: http://www.metrobloggen.se/somjagserdet
Postat av: Lisa

haha, du skriver iaf fantastiskt roligt om dina fobier! Gör en fuling och passar på att önska glad påsk till er alla här!

2008-03-18 @ 14:48:09
URL: http://muggbo.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0