Mamma Hoppsan

Alla har läst i tidningarna och följt med i nyheterna den senaste veckan till följd av tioåriga Englas försvinnande förra helgen.

Igår fick vi bekräftat, det som de flesta av oss kanske innerst inne befarat sedan förra helgen, att Engla bragts om livet och att hennes kropp har återfunnits.

Det finns inga ord som kan beskriva de känslor Englas mamma och hennes familj känner just nu. Vi som är föräldrar kan nudda vid tanken om hur det skulle kännas om det var just mitt barn som rövats bort och mördats. De känslor den tanken framkallar kommer ändå inte i närheten av verkligheten.

Hur kan det då hända?

Av vad vi har fått veta så gjorde Enlgas mamma alla rätt. Hon hade koll på sin dotter, tät telefonkontakt, hon brydde sig, visste vad sin dotter gjorde och var hon befann sig. Trots det, på bara några minuters spelrum, från det att allting var ok tills att Engla inte svarade i sin mobil så hann det otänkbara hända.

När det i slutändan kommer att handla om några få ynka minuter, hur skyddar vi våra barn då?

Vi lär våra barn att inte följa med främlingar. Det tjatar vi om och barnen vet, de vet så väl att de inte får följa med vem som helst, att inte gå på kommentarer som "jag känner din mamma/pappa" eller "jag skulle hämta dig från skolan sa mamma/pappa".

Våra barn vet att de då ska gå/springa så fort de bara kan, ropa på hjälp eller på någon vuxen som de känner som är i närheten för att få hjälp. Detta har vi noggrant pratat om sedan en profil härjade fritt i bostadsområdet vi bor i för några år sedan.

Då skräcken för att just våra barn skulle råka illa ut gjorde att det rådde både lekparks- och cykelförbud utomhus på egen hand. På dagis informerade man också barnen och i skolorna. Under en lång period vajade gungorna tomma i lekparkerna och cykelbanorna var öde. Fotbollsplanerna förblev tomma och ropen och skratten från små lekande barn hade tystnat för en kort period.

När gärningsmannen sedermera greps spred sig lättnaden över bostadsområdet och återigen cyklades det omkring, spelades fotboll på fotbollsplanerna, gungades i lekparkerna och tjoades mellan husen.

Men, räcker det att vidta åtgärder enbart när vi vet att det finns en pedofil lös i vårt bostadsområde? Är det 100 % säkert att släppa ut våra barn när pedofilen sedan sitter bakom lås och bom? Alla andra tokstollar, knäppgökar, mördare, blottare, och pedofiler som finns i vårt samhälle? Hur skyddar vi våra barn mot dom? Och hur skyddar vi våra barn från att utsättas för brott av människor de litar allra mest på?

För att inte tala om andra barn, som slåss och misshandlar jämnåriga och yngre barn. Hur skyddar vi våra barn på bästa sätt?

Det är svårt, så svårt att trots allt våga släppa taget om sina barn. Att låta dom växa upp och få vara barn, som utforskar, äventyrar, är våghalsar och utmanar.

Att inte hålla dom hårt i sitt eget järngrepp för att rädslan över att något ska hända att deras frihet blir berövad av de personer de litar på mest.

Det känns som en svår och en tunn balansgång, mellan beskyddande och överbeskyddande. Jag tillhör med klarhet den sistnämnda kategorin men kämpar förtvivlat med att släppa taget mer och mer och lita på att jag har lärt barnen skilja på rätt och fel och hoppas på att de kommer ihåg vad vi har sagt och att deras egna sunda förnuft får råda.

Trots att jag varit emot mobilanvändande innan tonåren har våra äldsta barn varsin mobil. Det är ändå en trygghet, att de kan ringa oss när de vill och om något skulle hända.

Men Englas mamma gjorde ju också allt hon kunde. Allt. Ändå slutade historien om Engla i djup tragik.

Jag minns en gång när vi var på El-giganten och handlade. Plötsligt var Elias borta. Han kan ha varit i 4-5 års åldern då. Vi letade och letade men hittade honom ingenstans. Paniken går inte att beskriva och det tog ändå timmar innan ångestklumpen släppte från maggropen då vi tillslut hittade honom i tv-hörnan.

Jag vet att vi svenskar klassas som trygghetsnarkomaner. Allting ska vara 329 % säkert annars fungerar det inte. Det är cykelhjälmslagar, säkra barnleksaker, förbud mot gåstolar, EU standardiserade lekplatser, bilbarnstolar som kostar en förmögenhet, cykelsadlar som är omöjliga att montera, spisskydd, kontaktskydd, klämskydd, fallskydd och listan kan göras hur lång som helst.

Någonstans har vi glömt att barn måste få vara barn och göra det barn gör när dom utvecklas och växer upp.

Ibland kan jag fundera på hur jag själv överlevde till vuxen ålder som växte upp i en tid utan bilbarnstolskrav, cykelhjälmslagar, EU standardiserade lekplatser, kläm- och fallskydd. I en tid där vi fick med oss hammare och spik till skogen för att kunna klättra upp i höga träd och bygga träkojor. I en tid då vi hade cykelrace runt kvarteret tävlandes om vem som kunde cykla flest varv utan att hålla i styret. I en tid där vi cyklade ner för rutschkanorna och slog halvt ihjäl oss bara för att testa om det gick. I en tid där vi lämnade våra dörrar olåsta, eller låsta men med en lapp som talade om att nyckeln låg i den blåa blomkrukan bredvid soptunnan.

Det är en sak i sig. Att barn måste få vara barn. Och blåmärken, hjärnskakningar och brutna armar hör i många fall till vardagen för många våghalsiga, frihetssökande barn. Och det kan vara ett litet pris att betala för att testa sin egen förmåga, att få tänja gränser och växa ännu lite mer i självförtroende och självkänsla. Och det kan vara värt det, för femåringen som tjatat länge om en stor studsmatta och som med glittrande ögon provhoppar för första gången och allt eftersom tiden går ökar modet och det var ju så nära att den där volten hade slutat på studsmattan med alla lämmar i behåll istället för på gräsmattan med en bruten arm.

Men det tillhör barndomen. Och det ger oss föräldrar ångest och dåligt samvete.

För det är så det är.

Att ha barn innebär att ha konstant dåligt samvete.

Men blåmärken och brutna armar läker och blir till ett smärtfritt minne i vuxen ålder.

Det enda jag kan göra är att fortsätta lära mina barn om hur de skyddar sig själva utan att spä på deras egen rädsla. Att ha regler och rutiner och att påminna om att deras kroppar är deras egna och är inte till för någon annan och att ingen, får skjutsa eller hämta dom om inte vi föräldrar långt i förväg talat om att någon annan än mamma/pappa hämtar på skolan eller dagis idag.

Självskydd borde ingå i skolidrotten. Kanske kommer vi dit någon dag.

Det är svårt att släppa taget och låta barnen vara barn utan massor av restriktioner. Det är svårt. Men vi måste försöka. Jag måste försöka, slutresultatet kan annars resultera i någonting ännu värre. Men samtidigt så tänker jag på tioåriga Englas mamma. Som gjorde allt detta. Som gjorde allt rätt. Och ändå slutade det som det gjorde.

Det är svårt. Så oerhört svårt.