Om livet på slutspurt och om att vara varannanvecka mamma
Då närmar det sig slutspurten för makens studietid. Det innebär förutom examen och två inkomster hos familjen Hoppsan att vi slipper detta veckopendlande som tagit ut sin rätt på familjen vid det här laget. Bara 5 veckor kvar nu och vi längtar allihopa.
För första gången på 5 år innebär det här att vi kommer ha två inkomster. Vi har varvat studier och CSN under så lång tid nu att vi inte längre kan minnas den tid då vi båda två jobbade och tjänade pengar.
Min stora prins har sedan en tid tillbaka bott varannan vecka hos mig och sin pappa. Det fungerar jättebra och han är nöjd, prinsen. Det fungerar bättre i skolan och han börjar landa lite i sin roll. Vilket är en stor lättnad. Men trots att allting fungerar bra och att han trivs lika mycket hos mig som hos sin pappa så är det ändå svårt för mig, som har varit van att ha honom hos mig jämt, under 7 års tid förutom varannan helg och ett par veckor varje sommar, att vara utan honom i en hel vecka.
Det är svårt att släppa kontrollen, att inte skicka små påminnelse sms om gympa, matsäck osv till hans pappa för att försäkra mig om att han får med sig allting till skolan. Det är tufft att inte ringa varje kväll för att kolla hur dagen varit och för att försäkra mig om att allting kom med i ryggsäcken, att han har kläder för alla väder, att skorna inte är för små, att han har skärp till favoritjeansen, att han har en extra keps, fingervantar, favoritgosedjuret mm med sig. Än så länge har vare sig frukt till fruktstunden, idrottskläder eller matsäck glömts och han har inte frusit eller svettats i de kläder han har.
Jag oroar mig i onödan. Det vet jag. Men ändå. Jag har haft 100% ansvar och 100% kontroll i 7 års tid och nu har den kontrollen reducerats till 50%. Jag vet att det låter egoistiskt men alla som har barn varannan vecka vet säkert vad jag menar.
Visst har det sina fördelar också, förutom de givna, att kronprinsen mår bra och trivs, jag slipper ha dubbelt så dåligt samvete över att lämna två barn på förskolan 6.30 om morgonen. Jag får hur konstigt det än låter mer tid för mig själv på kvällarna och lillsessan får några dagar som universums mittpunkt utan konkurens precis som hennes storebror får hos sin pappa.
Men jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig helt vid arrangemanget trots att sonen gjort det.
För första gången på 5 år innebär det här att vi kommer ha två inkomster. Vi har varvat studier och CSN under så lång tid nu att vi inte längre kan minnas den tid då vi båda två jobbade och tjänade pengar.
Min stora prins har sedan en tid tillbaka bott varannan vecka hos mig och sin pappa. Det fungerar jättebra och han är nöjd, prinsen. Det fungerar bättre i skolan och han börjar landa lite i sin roll. Vilket är en stor lättnad. Men trots att allting fungerar bra och att han trivs lika mycket hos mig som hos sin pappa så är det ändå svårt för mig, som har varit van att ha honom hos mig jämt, under 7 års tid förutom varannan helg och ett par veckor varje sommar, att vara utan honom i en hel vecka.
Det är svårt att släppa kontrollen, att inte skicka små påminnelse sms om gympa, matsäck osv till hans pappa för att försäkra mig om att han får med sig allting till skolan. Det är tufft att inte ringa varje kväll för att kolla hur dagen varit och för att försäkra mig om att allting kom med i ryggsäcken, att han har kläder för alla väder, att skorna inte är för små, att han har skärp till favoritjeansen, att han har en extra keps, fingervantar, favoritgosedjuret mm med sig. Än så länge har vare sig frukt till fruktstunden, idrottskläder eller matsäck glömts och han har inte frusit eller svettats i de kläder han har.
Jag oroar mig i onödan. Det vet jag. Men ändå. Jag har haft 100% ansvar och 100% kontroll i 7 års tid och nu har den kontrollen reducerats till 50%. Jag vet att det låter egoistiskt men alla som har barn varannan vecka vet säkert vad jag menar.
Visst har det sina fördelar också, förutom de givna, att kronprinsen mår bra och trivs, jag slipper ha dubbelt så dåligt samvete över att lämna två barn på förskolan 6.30 om morgonen. Jag får hur konstigt det än låter mer tid för mig själv på kvällarna och lillsessan får några dagar som universums mittpunkt utan konkurens precis som hennes storebror får hos sin pappa.
Men jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig helt vid arrangemanget trots att sonen gjort det.
Kommentarer
Postat av: http://TUMADRE.blogg.se
Huvudsaken är att det fungerar med varannan vecka!
Postat av: emily
Oj jaa.. Det måst vara tufft att bara lämna över de ansvara man själv har haft så länge. Jag vet själv när englas pappa skulle börja ha henne varannan helg, jag skrev långa listor med rutiner och vanor som vi har. Man har ju sådan ångest..
Postat av: Lisa
Ni har varit så himlans duktiga med stuider och barn och pendlande och allt!! Vilket datum är han klar?
Trackback
