Om presenter
"Vad vill du ha när du fyller år?" Frågar jag storebror ikväll.
Storebror funderar länge och väl, sedan säger han
"En pansarvagn"
Han fortsätter ..."och sedan tar jag en....och sen en...och så..."
Födelsedagarna har utvecklats från den glada överaskningens tid till en väl uppdukad leksaksbuffé.
Längtar efter sommaren. En härlig badbild på storasyster och storebror sommaren 2007
Storebror funderar länge och väl, sedan säger han
"En pansarvagn"
Han fortsätter ..."och sedan tar jag en....och sen en...och så..."
Födelsedagarna har utvecklats från den glada överaskningens tid till en väl uppdukad leksaksbuffé.
Längtar efter sommaren. En härlig badbild på storasyster och storebror sommaren 2007
Självklart
"Hej mammas älskade snutta" säger jag till Moa en dag.
Moa rättar mig ögonblickligen, knivskarpt med viss irritation i rösten.
"Jag är ingen snutta, JAG är MOA"
Så det så.
Moa rättar mig ögonblickligen, knivskarpt med viss irritation i rösten.
"Jag är ingen snutta, JAG är MOA"
Så det så.
Om jul- och nyårsfirande, nytt år och hört och sett på bussen på väg hem från jobbet.
Julen firade familjen Hoppsan som vanligt på sina 110 kvadratmeter fördelat på fyra rum och ett relativt rymligt kök. 2 av familjens små solstrålar firade 2007 års julafton med sina andra föräldrar, dvs den biologiska pappan/mamman.
Mycket tomt tyckte resten av familjen Hoppsan på kvarvarande tre familjemedlemmar. Morfar, morbror och mormor kom och såg till att hemmet fylldes med paket och julstämning. Även farfar tittade förbi under en lugn stund på jobbet och åt julmackor och levererade paket till familjens minsta lillasyster.
Lillasyster vaknade för övrigt med ett redigt pirr i magen. "Det är jul nu pappa" säger hon när hon slår upp sina underbara blå på morgonen, "vi ska öppna paket idag". Jajemensan, vid 2.5 års ålder vet man redan vad julen går ut på.
Storebror däremot har en längre tid intresserat sig för kyrkan och under december månad har vi läst barnens bibel så gott som varje kväll. En mysig ritual tycker mamma även om hon inte är så särskilt troende själv.
Hur som helst, julafton blev som julafton är mest. Massor med mat, mer mat, lite choklad, mera mat, efterrätt, kaffe, glögg, peppisar, mer mat, skinkmacka, promenad för att få ner all mat som sitter som en smäck från magsäcken hela vägen upp i svalget för att senare trycka ner ytterligare ris á la malta.
Det är vad jag kallar jul!
Tomten kom som vanligt i år igen även om han i år gjorde en blixtvisit och fick göra en tvär u-sväng i hallen samtidigt som han släpper säcken med paketen på golvet. Lillasyster tyckte INTE att tomten var ett uppskattat inslag i julfirandet även om hon i förväg ivirgt väntat på "den store röde" (tack SVT för årets i särklass bästa julkalender på evigheter). "Jag blev så ledsen, så ledsen" har hon konstaterat i efterhand.
Paketudelning med hela familjen Hoppsans barnaskara skedde ett par dagar efter jul, minus all julmat men med dubbelt så mycket ris á la malta.
Årets julklappar bestod till största delen av transformers, transformers, transformers och transformers. I alla fall om man är storebror. Storasyster gladde sig åt många böcker och pyssel och lillasyster hoppade högt av glädje över paketet med den rosa Lille Skutt tandkrämen i. Gladast blev hon ändå över sin nya fina röda Didriksson overall som morfar köpt i julklapp.
Så olika det kan vara.
Samtidigt som storebror och storasyster nu verkligen börjar bli just det, stora barn, så har dom i år ivrigt skrivit långa listor till tomten, önskat och önskat, postat sina listor, följt julkalendern med största intresse och hoppats och önskat att alla deras önskningar ska slå in.
Jag facsineras över deras entusiasm trots att dom egentligen borde ha listat ut tomtemysteriet vid det här laget eftersom dom båda två går i skolan där dom äldre barnen allt som oftast gladeligen trycker ner dom mindre barnens hela trosystem i skoskaften med ett elakt hånflin.
Men vi har låtit dom hållas eftersom vi förmodligen inser att detta är sista året som dom verkligen tror på tomten. Kommande år kan jag se mutor framför mig för att inte avslöja sanningen för lillasyster.
Lillasyster å andra sidan är alldeles för smart för sin ålder och det är ingen direkt högoddsare att tippa på att hon egentligen skulle kunna klura ut tomteprylen innan sina storasyskon.
Nyår firade vi i hemmets lugna vrå. Vi skulle traditionsenligt fira med A&F men både influensaliknande tillstånd och kräksjuka gjorde att vi fick omgruppera och valde att fira i lugn och ro hemma. Mycket mysigt tyckte hela familjen Hoppsan.
Vi åt en smaskig måltid, försäkrade storebror och storasyster (storasyster som för övrigt blivit lovad en boxboll i födelsedagspresent om hon höll sig vaken till tolvslaget, det var en högoddsare däremot) att dom fick vara uppe så länge dom ville. På riktigt. Vi sköt rakteter och tittade på tv. Åt godis tills vi ville kräkas och kämpade om att hålla oss vakna till tolvslaget. När klockan slog tolv och Jan Malmsjö ännu ett år talat över tiden så skålade mamma och pappa Hoppsan i champagne och storasyskonen i alkoholfritt "bubbel" men i riktiga champagneglas.
Lillasyster sov med en flaska vitt (alltså välling) på en madrass framför tv:n. Vi tittade på ett hejdundrande fyrverkeri och myste och kramades.
Och trots att vi nu sannerligen inte längre lever på den ekonomiska ruinens brant, utan har störtat ner i den hänsynslöst och utan en aning om var botten är (för den är sannerligen inte nådd) så kan jag ändå inte låta bli att ägna flera minuter åt att tänka på dom som har det sämre.
Dom som inte har tak över huvudet en natt som nyårsnatten (och alla andra nätter också), dom som har det ännu värre ställt än oss, barn som far illa i sina hem som borde vara alla barns trygga borg. Barn som blir allt för allvarligt sjuka alldeles för tidigt. Barn som för tidigt lämnat vår värld och alla andra sjuka människor jag träffar inom mitt yrke.
På nyårsdagen skänker jag några av våra sista slantar till barncancerfonden och förklarar samtidigt för barnen som undrande frågar varför jag stoppar pengar i en bössa på ICA.
När jag förklarar varför säger storastyster "Det viktigaste är inte att ha en massa leksaker och grejer, det viktigaste är att kunna få äta mat och var frisk" hon vill gärna också stoppa en peng i bössan.
Jag är stolt.
Vi ser med spänning fram emot vad år 2008 har att erbjuda och trots den krassa ekonomiska verkligheten gläds vi över att vi är friska och att vi bor bra och har varandra att hålla i när det blåser hårda vindar.
När man åker buss i stan blir man ofta vittne till både spektakulera händelser men man får också ta del i konversationer men både skrattar åt långt efteråt men också konversationer man önskar man hade sluppit höra.
Nedanstående är en sådan.
Klockan är dryga kvarten över tio på kvällen och jag sitter på bussen på väg hem från jobbet. Fyra unga pojkar, alla med invandrarbakgrund entrar bussen. Dom är gapiga och stojiga och pratar högt och brett. Dom far runt i bussen och även om dom mestadels stojar med varandra glider jag försiktigt in på platsen närmast fönstret, håller hårt i min väska och biter ihop läpparna så att jag känner blodsmaken i munnen.
Det känns olustigt.
En hållplats senare kliver en medelålders kvinna på bussen. Hon sätter sig mitt bland "grabbarna" som hon tycks känna. Dom blir mer och mer hödljudda och stojar och gapar. En kommentar från kvinnan får två av grabbarna att hoppa upp och ner och skrika och gapa för fulla halsar. Jag pressar mig mot fönsterrutan och fingrar på mobilen. Busschauffören har stannat vid en hållplats och lutar sig fram och säger åt grabbarna att lugna ner sig och sitta stilla. "Tänk på han som blev knivskuren" säger kvinnan, "det var väl otäckt". "NÄHÄ" skränar grabbarna. "Han fick fan skylla sig själv, jävla skitchaufför, ja han får fan skylla sig själv den f****n". En äldre herre vänder sig om och sgäer att nu får dom lugna ner sig och sluta skrika. Genast löper glåpord ur en av grabbarnas munnar (som stolt berättat att han är född 94).
Jag undrar om jag måste ringa polisen. En sjuk tanke när man sitter på nattbussen på väg hem från jobbet en söndagkväll. Mannen finner sig dock snabbt och börjar prata spanska. På min spanskakunskap från gymnasiet förstår jag att han har bott i spanien. Det blir tyst en stund men på något sätt vinner han grabbarnas, hmm, respekt är inte rätt ord här, intresse kanske passar sig bättre.
En av grabbarna börjar snacka med honom på spanska och dom pratar på. Stämningen lugnar ner sig och bussfärden går lungt till den sista biten hem. Men jag hoppar lättad av bussen och tänker att det hade så lätt kunnat gått så illa om det hade fallit sig så.
Så unga pojkar. Finns det över huvud taget någon räddning för dom eller är dom redan en förlorad generation?
Min andra färd med samma nattbuss bjöd på andra händelser av en helt annan karraktär. När jag kliver på ser jag två helt klart berusade personer. Inte bara för kvällen utan nu menar jag alkoholberoende människor som förmodligen levt i sitt missbruk länge.
Jag har hur busschauffören säger "kan någon hjälpa henne av bussen" Givetvis tror jag att det är det onyktra paret och jag gör mig redo för att lotsa dem ur åkdonet. Men dom sätter sig och verkar inte vara något bekymmer. Jag slår mig ner bakom en ung tjej. Bussen står kvar och chauffören står liksom och glor ut i bussen. Tjejen framför mig säger plötsligt "jag kan inte gå ur bussen själv"
Jag (med den professionella hatten på) snor runt och frågar om hon behöver hjäp ur bussen. "ja" svarar hon. "Ska jag hämta rullstol" frågar jag. Hon vet inte säger hon. Jag frågar om hon normalt sitter i rullstol. Nej det gör hon inte. Jag frågar om hon ska av vid sjukhuset. Nej det ska hon inte heller, hon ska hem men kan inte berätta vart hem är eller vart hon har varit.
De berusade paret vill nu ivrigt hjälpa till och upprepar ivrigt alla frågor jag ställer. Jag frågar om jag ska ringa akuten och ringer upp till mitt jobb och ber om numret. Men jag ångrar mig och ringer 112 istället samtidigt som tjejen börjar krampa.
Jag får ner henne halvliggande på busstolen och håller luftvägarna fria. EP anfall? Något annat? Jag pratar med SOS operatören och han sätter prio 1 på larmet och vi har kontakt tills ambulansen kommer fram. Tusen frågor och tillslut förstår han att jag inte känner den här unga kvinnan och att hon är helt okänd för mig. Hon kvicknar till innan ambulansen kommer och berättar att hon har EP. Det berusade paret vill helhjärtat hjälpa till men jag får ändå vänligt men bestämt föra dom åt sidan när jag märker att den unga kvinnan får panik. Ambulansen kommer och tar henne med sig till akuten. Bussen rullar vidare.
Det som facsinerar mig, och irriterar mig är att bussen är full med människor. Dom personer som gör någonting, som hjälper till, som vågar närma sig den här kvinnan och pratar med henne, är jag som förvisso är utbildad på sånt här, och två alkoholiserade människor.
Resten sitter stillatigande och ser på.
Vad säger det oss om människorna i vårt samhälle idag?
Pappa Hoppsan och pirrig lillasyster leker på julafton
Mamma Hoppsan och lillasyster i årets julklappar, en halsduk i favoritfärgen blå och en röd overall
Pappa Hoppsan och storasyster i full färd med att spela twister
Gott Nytt År!
Mamma Hoppsan och Storebror
Mamma Hoppsan och lillasyster nyårsafton 2007
I väntan på tolvslaget, nyårsafton 2007
Trött partyprinsessa somnade först efter tolvslaget
Pappa Hoppsan och lillasyster myser med stora godisskålen, nyårsafton 2007
En tokig bild på mig och äldsta barndomsvännen dagen innan julafton
Mycket tomt tyckte resten av familjen Hoppsan på kvarvarande tre familjemedlemmar. Morfar, morbror och mormor kom och såg till att hemmet fylldes med paket och julstämning. Även farfar tittade förbi under en lugn stund på jobbet och åt julmackor och levererade paket till familjens minsta lillasyster.
Lillasyster vaknade för övrigt med ett redigt pirr i magen. "Det är jul nu pappa" säger hon när hon slår upp sina underbara blå på morgonen, "vi ska öppna paket idag". Jajemensan, vid 2.5 års ålder vet man redan vad julen går ut på.
Storebror däremot har en längre tid intresserat sig för kyrkan och under december månad har vi läst barnens bibel så gott som varje kväll. En mysig ritual tycker mamma även om hon inte är så särskilt troende själv.
Hur som helst, julafton blev som julafton är mest. Massor med mat, mer mat, lite choklad, mera mat, efterrätt, kaffe, glögg, peppisar, mer mat, skinkmacka, promenad för att få ner all mat som sitter som en smäck från magsäcken hela vägen upp i svalget för att senare trycka ner ytterligare ris á la malta.
Det är vad jag kallar jul!
Tomten kom som vanligt i år igen även om han i år gjorde en blixtvisit och fick göra en tvär u-sväng i hallen samtidigt som han släpper säcken med paketen på golvet. Lillasyster tyckte INTE att tomten var ett uppskattat inslag i julfirandet även om hon i förväg ivirgt väntat på "den store röde" (tack SVT för årets i särklass bästa julkalender på evigheter). "Jag blev så ledsen, så ledsen" har hon konstaterat i efterhand.
Paketudelning med hela familjen Hoppsans barnaskara skedde ett par dagar efter jul, minus all julmat men med dubbelt så mycket ris á la malta.
Årets julklappar bestod till största delen av transformers, transformers, transformers och transformers. I alla fall om man är storebror. Storasyster gladde sig åt många böcker och pyssel och lillasyster hoppade högt av glädje över paketet med den rosa Lille Skutt tandkrämen i. Gladast blev hon ändå över sin nya fina röda Didriksson overall som morfar köpt i julklapp.
Så olika det kan vara.
Samtidigt som storebror och storasyster nu verkligen börjar bli just det, stora barn, så har dom i år ivrigt skrivit långa listor till tomten, önskat och önskat, postat sina listor, följt julkalendern med största intresse och hoppats och önskat att alla deras önskningar ska slå in.
Jag facsineras över deras entusiasm trots att dom egentligen borde ha listat ut tomtemysteriet vid det här laget eftersom dom båda två går i skolan där dom äldre barnen allt som oftast gladeligen trycker ner dom mindre barnens hela trosystem i skoskaften med ett elakt hånflin.
Men vi har låtit dom hållas eftersom vi förmodligen inser att detta är sista året som dom verkligen tror på tomten. Kommande år kan jag se mutor framför mig för att inte avslöja sanningen för lillasyster.
Lillasyster å andra sidan är alldeles för smart för sin ålder och det är ingen direkt högoddsare att tippa på att hon egentligen skulle kunna klura ut tomteprylen innan sina storasyskon.
Nyår firade vi i hemmets lugna vrå. Vi skulle traditionsenligt fira med A&F men både influensaliknande tillstånd och kräksjuka gjorde att vi fick omgruppera och valde att fira i lugn och ro hemma. Mycket mysigt tyckte hela familjen Hoppsan.
Vi åt en smaskig måltid, försäkrade storebror och storasyster (storasyster som för övrigt blivit lovad en boxboll i födelsedagspresent om hon höll sig vaken till tolvslaget, det var en högoddsare däremot) att dom fick vara uppe så länge dom ville. På riktigt. Vi sköt rakteter och tittade på tv. Åt godis tills vi ville kräkas och kämpade om att hålla oss vakna till tolvslaget. När klockan slog tolv och Jan Malmsjö ännu ett år talat över tiden så skålade mamma och pappa Hoppsan i champagne och storasyskonen i alkoholfritt "bubbel" men i riktiga champagneglas.
Lillasyster sov med en flaska vitt (alltså välling) på en madrass framför tv:n. Vi tittade på ett hejdundrande fyrverkeri och myste och kramades.
Och trots att vi nu sannerligen inte längre lever på den ekonomiska ruinens brant, utan har störtat ner i den hänsynslöst och utan en aning om var botten är (för den är sannerligen inte nådd) så kan jag ändå inte låta bli att ägna flera minuter åt att tänka på dom som har det sämre.
Dom som inte har tak över huvudet en natt som nyårsnatten (och alla andra nätter också), dom som har det ännu värre ställt än oss, barn som far illa i sina hem som borde vara alla barns trygga borg. Barn som blir allt för allvarligt sjuka alldeles för tidigt. Barn som för tidigt lämnat vår värld och alla andra sjuka människor jag träffar inom mitt yrke.
På nyårsdagen skänker jag några av våra sista slantar till barncancerfonden och förklarar samtidigt för barnen som undrande frågar varför jag stoppar pengar i en bössa på ICA.
När jag förklarar varför säger storastyster "Det viktigaste är inte att ha en massa leksaker och grejer, det viktigaste är att kunna få äta mat och var frisk" hon vill gärna också stoppa en peng i bössan.
Jag är stolt.
Vi ser med spänning fram emot vad år 2008 har att erbjuda och trots den krassa ekonomiska verkligheten gläds vi över att vi är friska och att vi bor bra och har varandra att hålla i när det blåser hårda vindar.
När man åker buss i stan blir man ofta vittne till både spektakulera händelser men man får också ta del i konversationer men både skrattar åt långt efteråt men också konversationer man önskar man hade sluppit höra.
Nedanstående är en sådan.
Klockan är dryga kvarten över tio på kvällen och jag sitter på bussen på väg hem från jobbet. Fyra unga pojkar, alla med invandrarbakgrund entrar bussen. Dom är gapiga och stojiga och pratar högt och brett. Dom far runt i bussen och även om dom mestadels stojar med varandra glider jag försiktigt in på platsen närmast fönstret, håller hårt i min väska och biter ihop läpparna så att jag känner blodsmaken i munnen.
Det känns olustigt.
En hållplats senare kliver en medelålders kvinna på bussen. Hon sätter sig mitt bland "grabbarna" som hon tycks känna. Dom blir mer och mer hödljudda och stojar och gapar. En kommentar från kvinnan får två av grabbarna att hoppa upp och ner och skrika och gapa för fulla halsar. Jag pressar mig mot fönsterrutan och fingrar på mobilen. Busschauffören har stannat vid en hållplats och lutar sig fram och säger åt grabbarna att lugna ner sig och sitta stilla. "Tänk på han som blev knivskuren" säger kvinnan, "det var väl otäckt". "NÄHÄ" skränar grabbarna. "Han fick fan skylla sig själv, jävla skitchaufför, ja han får fan skylla sig själv den f****n". En äldre herre vänder sig om och sgäer att nu får dom lugna ner sig och sluta skrika. Genast löper glåpord ur en av grabbarnas munnar (som stolt berättat att han är född 94).
Jag undrar om jag måste ringa polisen. En sjuk tanke när man sitter på nattbussen på väg hem från jobbet en söndagkväll. Mannen finner sig dock snabbt och börjar prata spanska. På min spanskakunskap från gymnasiet förstår jag att han har bott i spanien. Det blir tyst en stund men på något sätt vinner han grabbarnas, hmm, respekt är inte rätt ord här, intresse kanske passar sig bättre.
En av grabbarna börjar snacka med honom på spanska och dom pratar på. Stämningen lugnar ner sig och bussfärden går lungt till den sista biten hem. Men jag hoppar lättad av bussen och tänker att det hade så lätt kunnat gått så illa om det hade fallit sig så.
Så unga pojkar. Finns det över huvud taget någon räddning för dom eller är dom redan en förlorad generation?
Min andra färd med samma nattbuss bjöd på andra händelser av en helt annan karraktär. När jag kliver på ser jag två helt klart berusade personer. Inte bara för kvällen utan nu menar jag alkoholberoende människor som förmodligen levt i sitt missbruk länge.
Jag har hur busschauffören säger "kan någon hjälpa henne av bussen" Givetvis tror jag att det är det onyktra paret och jag gör mig redo för att lotsa dem ur åkdonet. Men dom sätter sig och verkar inte vara något bekymmer. Jag slår mig ner bakom en ung tjej. Bussen står kvar och chauffören står liksom och glor ut i bussen. Tjejen framför mig säger plötsligt "jag kan inte gå ur bussen själv"
Jag (med den professionella hatten på) snor runt och frågar om hon behöver hjäp ur bussen. "ja" svarar hon. "Ska jag hämta rullstol" frågar jag. Hon vet inte säger hon. Jag frågar om hon normalt sitter i rullstol. Nej det gör hon inte. Jag frågar om hon ska av vid sjukhuset. Nej det ska hon inte heller, hon ska hem men kan inte berätta vart hem är eller vart hon har varit.
De berusade paret vill nu ivrigt hjälpa till och upprepar ivrigt alla frågor jag ställer. Jag frågar om jag ska ringa akuten och ringer upp till mitt jobb och ber om numret. Men jag ångrar mig och ringer 112 istället samtidigt som tjejen börjar krampa.
Jag får ner henne halvliggande på busstolen och håller luftvägarna fria. EP anfall? Något annat? Jag pratar med SOS operatören och han sätter prio 1 på larmet och vi har kontakt tills ambulansen kommer fram. Tusen frågor och tillslut förstår han att jag inte känner den här unga kvinnan och att hon är helt okänd för mig. Hon kvicknar till innan ambulansen kommer och berättar att hon har EP. Det berusade paret vill helhjärtat hjälpa till men jag får ändå vänligt men bestämt föra dom åt sidan när jag märker att den unga kvinnan får panik. Ambulansen kommer och tar henne med sig till akuten. Bussen rullar vidare.
Det som facsinerar mig, och irriterar mig är att bussen är full med människor. Dom personer som gör någonting, som hjälper till, som vågar närma sig den här kvinnan och pratar med henne, är jag som förvisso är utbildad på sånt här, och två alkoholiserade människor.
Resten sitter stillatigande och ser på.
Vad säger det oss om människorna i vårt samhälle idag?
Pappa Hoppsan och pirrig lillasyster leker på julafton
Mamma Hoppsan och lillasyster i årets julklappar, en halsduk i favoritfärgen blå och en röd overall
Pappa Hoppsan och storasyster i full färd med att spela twister
Gott Nytt År!
Mamma Hoppsan och Storebror
Mamma Hoppsan och lillasyster nyårsafton 2007
I väntan på tolvslaget, nyårsafton 2007
Trött partyprinsessa somnade först efter tolvslaget
Pappa Hoppsan och lillasyster myser med stora godisskålen, nyårsafton 2007
En tokig bild på mig och äldsta barndomsvännen dagen innan julafton
Att klä en julgran
I dag var dagen kommen. Den dagen julgranen skulle kläs i kulörta kulor och gnistrande glitter. Jag har alltid drömt om en äkta amerikansk julgran, en sådan där med olikformade kulor perfekt hängda med ett precist avstånd från varandra, både på bredden och höjden.
En äckligt stor vackert dekorerad filmgran är en sådan som jag alltid har suktat efter. Av olika anledningar har jag aldrig lyckats med konststycket att få till den där disneygranen trots ambitiösa försök varje år. Noggranna förberedelser i form av varsamt valda kulor i handplockade affärer, provhängning av olika sorters glitter och julgransljus har varje jul varit en både tröttsam och dyr historia.
alla förberedelser till trots har slutresultatet alltid varit, hmm, en katastrof. Många års olika färgnojor, bara rött, bara blått, bara silver, bara guld, har resulterat i en salig blandning av kulörta kulor men av någon anledning har jag ändå bara runda kulor. Inga avlånga vackra handmålade droppar i glas eller annat exklusivt drar blickarna till sig i min gamla sneda nu barrande plastgran som inhandlades i panik ett år den 23 december sent på kvällen på ICA Maxi.
I år nöjde jag mig med att inhandla nya kulor på IKEA. Hittade en låda med 48 kulor i för 9:-. Tre sådana lådor letade sig ner i min kundvagn. Perfekt tänkte jag, nu kan jag kasta mycket gammalt och bara hänga upp fräscha kulor i min gamla gran som definitvt går på övertid och gör sin sista jul i år.
Så skulle alltså granen kläs idag. Till hjälp hade jag fyra ivriga små barnhänder.
Jag hade mentalt förberett mig hela dagen på att jag skulle låta mig själv vara avslappnad och bara ha kul och låta barnen klä granen, hänga om kulorna i eget arrangemang kunde jag göra när barnen sov.
Så var planen.
Barnen var exalterade över den stundande pyntningen av julgranen och trots att dom var ombedda att hålla sig på rimligt avstånd medan jag försökte få ihop julgransfoten kunde inte ivern stoppa fyra par barnafötter fyllda av förväntan att trampa runt mig, på mig, på granen och i kartongen granen låg i.
Nåväl, jag slog mig ner på golvet efter att ha mutat bort barnen med wienerbröd för att montera ihop julgransfoten.
Av någon anledning anser jag mig själv vara ganska så förmögen att sätta ihop både IKEA möbler och det ena och andra och har aldrig haft nämnvärda problem med att få det tekniska att gå ihop eller att följa en bruksanvisning. Men julgransfoten var inte redo att ge upp utan en tuff match.
Jag plockade med stödbenen, skruvade på skruvarna och testade alla olika varianter men ändå fick jag inte ihop foten. Hur svårt ska det vara att få i hop en julgransfot till en plastgran egentligen?
Barnen hörde mitt mutter från vardagsrummet och inte allt för oväntat stod dom snart och beskådade mina försök till att få ihop en liten julgransfot.
Storebror kom närmare och närmare och lillasyster satt på huk och kikade, ganska så perfekt måttat mitt i vägen för mig och mitt monterande.
"Går det inget bra?" frågade storebror. "Nej" muttrar jag och fortsätter att skruva och muttra. Storebror har tagit sitt winerbröd med sig och det smular på det nyss damsugna vardagsrumsgolvet. "Vet du inte hur man gör?" fortsätter han och tuggar på wienerbrödet. Jag känner hur irritationen börjar krypa på ryggen. Förbannade skitfot, "det är något fel på den" säger jag i ett försök att avleda sonen från att misstänka att mamma faktiskt inte kan allt. Han tuggar och tittar. "Smula inte här, sätt dig i köket" säger jag. Han tittar på julgransfoten och på mig. "Du gör nog fel" säger han. "Om du inte går ut i köket blir det ingen julgran" hotar jag. Han tittar lite på mig, tuggar på wienerbrödet och rycker på axlarna. "oj då, säger lillasyster, kommer inte tomten nu?".
Jag anstränger mig till det yttersta för att inte slänga julgransfoten genom fönstret och lyckas tillslut få till den. Nöjd över min bedrift ropar jag på barnen för att dom ska komma med glada hurrarop för att julgranen nu kommer på plats trots allt.
Nu ska vi först få till ljusslingan. Jag sätter i kontakten och alla ljus lyser. Perfekt. Vi börjar fästa ljusen i granen. Halvvägs runt slocknar alla ljusen. Jaha, irriterat vrider jag på varje lampa men inget händer. Tyst förbannar jag mig själv för att jag inte köpte den där andra ljusslingan jag hade tänkt köpa när jag var på IKEA.
"Är den trasig" frågar sonen. Jag svarar att vi nog får gå och köpa nya lampor bara men gör en snabb överläggning med mig själv när jag ser hur dottern naken springer runt med ett krampaktikgt grepp om en porslinssnögubbe i ena handen, mina nikeskor på fötterna och en kartong som har innehållit julpynt på huvudet, det blir definitivt inget besök i affären ikväll.
"Nej det blir inga ljus, vi får köpa nya i morgon, dom är trasiga" jag låter irriterad hör jag. Lillasyster stannar upp i sin utstyrsel och tittar på mig. "Inga ljus, säger hon. "Du hade sönder mamma, nu blir pappa ARG" hon tar sats i hela den knappt 100 cm långa kroppen och pekar stadigt med sitt pekfinger på mig.
Jag skruvar och micklar och tillslut lyser alla lampor utom två i granen.
Då börjar julpyntet. Medan barnen hänger upp kulorna i granen plockar jag fram de nya julgranskulorna. Naturligtvis, som allt annat man köper på IKEA så finns givetvis inga snören i kulorna utan det får man sätta dit själv. I kartongen finns några slags fisklinjeliknande tåtar som är tänkt att fungera som upphängningsanordning åt julgranskulorna.
Jag börjar trilskas med trådarna. Efter 6 kulor inser jag att det här är hopplöst. Det är 48 st kulor i varje kartong, jag har köpt tre kartonger, alltså 144 kulor. Jag har att göra till nästa jul om jag ska fortsätta. Jag lägger argt bort kulorna i förrådet och inser att billigt inte alltid är bäst.
Under tiden har barnen klätt granen...
Lillasyster har hängt cirkus 20 kulor på en endaste gren, storebror har med omsorg dekorerat baksidan av granen (alltså den mot väggen) med kulor, tomtar, påskägg och annat pynt han har hittat i sitt rum. Jag ser med fasa på en makaron med ett påklistrat snöre och en bomullstuss på, ett påskägg, en girlang med pepparkaksgrisar, svenska flaggor och en garnblåmes hänga åtminstone lite mer spritt än lillasysters dekoration på granen.
Lillasyster anser sig färdig med julgranspyntet och stormar in på sitt rum och fortsätter pynta med storasysters glitterpennor på golvet. "Fiiiint" är hennes kommentar när jag upptäcker hennes bravad.
Så där ja.
Under tiden har storebror dekorerat klart granen. "Vackert" utbrister han när han beskådar sitt verk.
Jag ser hur min disneygran brutalt har slaktats och inser att jag aldrig kommer ha en sådan där sagovacker grön tät filmgran med vackert julpynt.
Iställt har jag med hjälp av två barnahänder en kärleksfullt dekorerad gran, den är vare sig symetrisk, genomtänkt, färgmatchad eller har någonting annat över sig som gör att den skulle kunna platsa i Hemtex skyltfönster. Men den är gjord av kärlek och det viktigaste av allt är att både lillasyster och storebror är mer än grymt nöjda över vad dom har åstadkommit.
Men, när granen lyser upp det mörka vardagsrummet och stjärnan i toppen hänger på sned på en slokande plastgren så får jag ändå bita mig väldigt hårt i läppen för att inte vara där och fingra och arrangera om dekoratioen :)
Belysning i ett av de Borellska fönstren
Årets julgran
Storebror och Lillasyster på lussefika på dagis
Vällingpiraten, alltid lika glad, även om man måste blunda när det blixtrar
En äckligt stor vackert dekorerad filmgran är en sådan som jag alltid har suktat efter. Av olika anledningar har jag aldrig lyckats med konststycket att få till den där disneygranen trots ambitiösa försök varje år. Noggranna förberedelser i form av varsamt valda kulor i handplockade affärer, provhängning av olika sorters glitter och julgransljus har varje jul varit en både tröttsam och dyr historia.
alla förberedelser till trots har slutresultatet alltid varit, hmm, en katastrof. Många års olika färgnojor, bara rött, bara blått, bara silver, bara guld, har resulterat i en salig blandning av kulörta kulor men av någon anledning har jag ändå bara runda kulor. Inga avlånga vackra handmålade droppar i glas eller annat exklusivt drar blickarna till sig i min gamla sneda nu barrande plastgran som inhandlades i panik ett år den 23 december sent på kvällen på ICA Maxi.
I år nöjde jag mig med att inhandla nya kulor på IKEA. Hittade en låda med 48 kulor i för 9:-. Tre sådana lådor letade sig ner i min kundvagn. Perfekt tänkte jag, nu kan jag kasta mycket gammalt och bara hänga upp fräscha kulor i min gamla gran som definitvt går på övertid och gör sin sista jul i år.
Så skulle alltså granen kläs idag. Till hjälp hade jag fyra ivriga små barnhänder.
Jag hade mentalt förberett mig hela dagen på att jag skulle låta mig själv vara avslappnad och bara ha kul och låta barnen klä granen, hänga om kulorna i eget arrangemang kunde jag göra när barnen sov.
Så var planen.
Barnen var exalterade över den stundande pyntningen av julgranen och trots att dom var ombedda att hålla sig på rimligt avstånd medan jag försökte få ihop julgransfoten kunde inte ivern stoppa fyra par barnafötter fyllda av förväntan att trampa runt mig, på mig, på granen och i kartongen granen låg i.
Nåväl, jag slog mig ner på golvet efter att ha mutat bort barnen med wienerbröd för att montera ihop julgransfoten.
Av någon anledning anser jag mig själv vara ganska så förmögen att sätta ihop både IKEA möbler och det ena och andra och har aldrig haft nämnvärda problem med att få det tekniska att gå ihop eller att följa en bruksanvisning. Men julgransfoten var inte redo att ge upp utan en tuff match.
Jag plockade med stödbenen, skruvade på skruvarna och testade alla olika varianter men ändå fick jag inte ihop foten. Hur svårt ska det vara att få i hop en julgransfot till en plastgran egentligen?
Barnen hörde mitt mutter från vardagsrummet och inte allt för oväntat stod dom snart och beskådade mina försök till att få ihop en liten julgransfot.
Storebror kom närmare och närmare och lillasyster satt på huk och kikade, ganska så perfekt måttat mitt i vägen för mig och mitt monterande.
"Går det inget bra?" frågade storebror. "Nej" muttrar jag och fortsätter att skruva och muttra. Storebror har tagit sitt winerbröd med sig och det smular på det nyss damsugna vardagsrumsgolvet. "Vet du inte hur man gör?" fortsätter han och tuggar på wienerbrödet. Jag känner hur irritationen börjar krypa på ryggen. Förbannade skitfot, "det är något fel på den" säger jag i ett försök att avleda sonen från att misstänka att mamma faktiskt inte kan allt. Han tuggar och tittar. "Smula inte här, sätt dig i köket" säger jag. Han tittar på julgransfoten och på mig. "Du gör nog fel" säger han. "Om du inte går ut i köket blir det ingen julgran" hotar jag. Han tittar lite på mig, tuggar på wienerbrödet och rycker på axlarna. "oj då, säger lillasyster, kommer inte tomten nu?".
Jag anstränger mig till det yttersta för att inte slänga julgransfoten genom fönstret och lyckas tillslut få till den. Nöjd över min bedrift ropar jag på barnen för att dom ska komma med glada hurrarop för att julgranen nu kommer på plats trots allt.
Nu ska vi först få till ljusslingan. Jag sätter i kontakten och alla ljus lyser. Perfekt. Vi börjar fästa ljusen i granen. Halvvägs runt slocknar alla ljusen. Jaha, irriterat vrider jag på varje lampa men inget händer. Tyst förbannar jag mig själv för att jag inte köpte den där andra ljusslingan jag hade tänkt köpa när jag var på IKEA.
"Är den trasig" frågar sonen. Jag svarar att vi nog får gå och köpa nya lampor bara men gör en snabb överläggning med mig själv när jag ser hur dottern naken springer runt med ett krampaktikgt grepp om en porslinssnögubbe i ena handen, mina nikeskor på fötterna och en kartong som har innehållit julpynt på huvudet, det blir definitivt inget besök i affären ikväll.
"Nej det blir inga ljus, vi får köpa nya i morgon, dom är trasiga" jag låter irriterad hör jag. Lillasyster stannar upp i sin utstyrsel och tittar på mig. "Inga ljus, säger hon. "Du hade sönder mamma, nu blir pappa ARG" hon tar sats i hela den knappt 100 cm långa kroppen och pekar stadigt med sitt pekfinger på mig.
Jag skruvar och micklar och tillslut lyser alla lampor utom två i granen.
Då börjar julpyntet. Medan barnen hänger upp kulorna i granen plockar jag fram de nya julgranskulorna. Naturligtvis, som allt annat man köper på IKEA så finns givetvis inga snören i kulorna utan det får man sätta dit själv. I kartongen finns några slags fisklinjeliknande tåtar som är tänkt att fungera som upphängningsanordning åt julgranskulorna.
Jag börjar trilskas med trådarna. Efter 6 kulor inser jag att det här är hopplöst. Det är 48 st kulor i varje kartong, jag har köpt tre kartonger, alltså 144 kulor. Jag har att göra till nästa jul om jag ska fortsätta. Jag lägger argt bort kulorna i förrådet och inser att billigt inte alltid är bäst.
Under tiden har barnen klätt granen...
Lillasyster har hängt cirkus 20 kulor på en endaste gren, storebror har med omsorg dekorerat baksidan av granen (alltså den mot väggen) med kulor, tomtar, påskägg och annat pynt han har hittat i sitt rum. Jag ser med fasa på en makaron med ett påklistrat snöre och en bomullstuss på, ett påskägg, en girlang med pepparkaksgrisar, svenska flaggor och en garnblåmes hänga åtminstone lite mer spritt än lillasysters dekoration på granen.
Lillasyster anser sig färdig med julgranspyntet och stormar in på sitt rum och fortsätter pynta med storasysters glitterpennor på golvet. "Fiiiint" är hennes kommentar när jag upptäcker hennes bravad.
Så där ja.
Under tiden har storebror dekorerat klart granen. "Vackert" utbrister han när han beskådar sitt verk.
Jag ser hur min disneygran brutalt har slaktats och inser att jag aldrig kommer ha en sådan där sagovacker grön tät filmgran med vackert julpynt.
Iställt har jag med hjälp av två barnahänder en kärleksfullt dekorerad gran, den är vare sig symetrisk, genomtänkt, färgmatchad eller har någonting annat över sig som gör att den skulle kunna platsa i Hemtex skyltfönster. Men den är gjord av kärlek och det viktigaste av allt är att både lillasyster och storebror är mer än grymt nöjda över vad dom har åstadkommit.
Men, när granen lyser upp det mörka vardagsrummet och stjärnan i toppen hänger på sned på en slokande plastgren så får jag ändå bita mig väldigt hårt i läppen för att inte vara där och fingra och arrangera om dekoratioen :)
Belysning i ett av de Borellska fönstren
Årets julgran
Storebror och Lillasyster på lussefika på dagis
Vällingpiraten, alltid lika glad, även om man måste blunda när det blixtrar
Andra advent
Då har andra advent passerat och den här helgen är snart till enda. Helgen inleddes med fredagens skyfall som höll i sig med samma intensitet precis hela dagen. Jag tror inte jag har varit med om sådana regnskurar i december någon gång.
Den här helgen har hela familjen hoppsan varit samlad och med svina inräknade har alltså sju stycken familjemedlemmar huserat på 110 kvm i tre dagar. Fredagkvällen ägnades åt idolfinalen. Väldigt svårt att sitta stilla och lyssna tyckte barnen som sin stadiga uppladdning inför den hisnande finalen till trots stöp på mållinjen och ansåg sig färdiga för kvällen efter ett rejält intag av lösgodis.
Vi vuxna tyckte att det var väldigt svårt att välja mellan finalisterna och höll på båda två och kände oss nöjda med vinnaren. Det gjorde barnen också, dagen efter fastän om inte riktigt kom ihåg vem som var vem av dom två finalisterna. Marsvinen hade ingen åsikt i frågan.
Det är märkligt ändå, hur ett underhållningsprogram som idol kan fängsla ett helt land och engagera så många människor i vad som egentligen inte är någonting annat än (som någon annan bloggare uttryckte det) SM i karaoke.
Kanske beror det på att vi är många som har yrken som kräver väldigt mycket av oss, både fysiskt men också psykiskt, många har tuffa vardagar i skolan och ett program som idol blir det där kittet som håller oss samman. Vi finner själsfränder i dem som tycker lika som oss och gaddar ihop oss mot dem som anser att någon annan är bättre på att sjunga. Vi behöver den där välbehövliga pausen av skitsnack och jämförelser av sorten "vem tyckte du var bäst" för att hanka oss igenom en annars så ganska gråtrist vardag.
Innan idol och alla andra banala underhållningsprogam tog sin start så gick vårt paussnack ut på att jämföra priser på ica och konsum, vem av grannarna som har hängt upp en röd ljusslinga i sitt äppelträd istället för det sedvanliga vita som man "bör" ha eller vem på jobbet som flirtar med vem.
För hur det än är så har skitsnack för alltid varit integrerat i våra kognitiva system, vi har alltid lyssnat och pratat om priset på tex nötfärsen på konsum men det är inte förrän nu som vi verkligen börjar bry oss, engagera oss i skitsnacket. På riktigt alltså.
Hur som haver, även familjen hoppsan engagerade sig alltså i fredagens idolfinal. Lördagen var tänkt att ägnas åt lite vuxen julfest men barnvakten fick magsjuka så vi fick ändra om i planerna. Även lördagkvällen gick i underhållningenstecken då vi tittade på junior eurovisionsschlagerfinalen. Inte lika intressant eller engagerande men bjöd ändå på lagom underhållning när man är sju år gammal. Vi vuxna väntade in reklampausen då vi snabbt zappade över till kanal tre som visade ladies night. Mycket underhållande, det tyckte även maken.
Idag har kalas och avslut på simskolan stått på menyn. Eftersom kalas och simskola har legat på helt olika ställen i länet har vi ägnat mycket tid till att åka bil idag.
De komersiella radiokanalerna spelar som alltid "den sämsta blandningen av samma låtar" och inte helt oundvikligt snappar tvååringen upp en del fraser ur låtar som spelas om och om igen. Innan vi återigen landade innanför dörren på våra 110 kvm efter att dagens bilåka kommit till ända nynnar minstingen på en melodi och sjunger sedan klart och tydligt "kasta pärlor åt fiin" kasta pärlor åt svin alltså om det rådde någon tvekan om vilken låt det rör sig om.
Storasyster och lillasyter på promenad
Storasyster
Lillasyster på språng i skogen
Storebror på avslutning i simskolan. Pyjamasbad stod på menyn.
Pappa Hoppsan
Mamma Hoppsan
Då var även jag en bloggare!
Och vad har jag tänkt fylla det här utrymmet i cyberrymden med då kan man fråga sig?
Till största delen kommer det att handla om oss, familjen hoppsan, en vanlig ovanlig familj med två vuxna, tre barn och två marsvin. I familjen rymms också styvföräldrar och biologiska föräldrar samt bonusbarn. En på 2000-talet sett "normal" familj alltså.
Här kan man alltså följa vad den normala ovanliga familjen hoppsan sysslar med, hur vi spenderar vår dyrbara ickeexisterande fritid men även lite annat småt och gott och andra trivialiteter som jag känner att jag bara måste dela med mig av till alla er bloggläsare därute!
Väl mött!
Elias rum december 07
En egen liten julgran måste man ha i sitt rum.
Moabus badar i diskhon
Till största delen kommer det att handla om oss, familjen hoppsan, en vanlig ovanlig familj med två vuxna, tre barn och två marsvin. I familjen rymms också styvföräldrar och biologiska föräldrar samt bonusbarn. En på 2000-talet sett "normal" familj alltså.
Här kan man alltså följa vad den normala ovanliga familjen hoppsan sysslar med, hur vi spenderar vår dyrbara ickeexisterande fritid men även lite annat småt och gott och andra trivialiteter som jag känner att jag bara måste dela med mig av till alla er bloggläsare därute!
Väl mött!
Elias rum december 07
En egen liten julgran måste man ha i sitt rum.
Moabus badar i diskhon
