Hur mycket boknörd är du?




Superkul, rekomenderas!

Att planera sin tid

Att vara "singelmamma" i veckorna har varit min vardag sedan hösten 2007 då den äkta hälften började veckopendla till vår huvudstad.
Hur som helst, det går för det mesta bra, om jag planerar in vårt tidsschema in i minsta detalj. Det är ofta en tight plan som måste följas exakt för minsta förskjutning får hela planeringen att haverera. Nåväl, kanske inte så drastiskt men ganska så nära på i alla fall.
I morgon börjar jag jobba klockan 7. Det innebär att jag går upp senast klockan 5, gör mig i ordning, äter frukost, läser tidningen, väcker barnen, klär på dom, borsta tänder, på med ytterkläder och så iväg till dagis och skola för att sedan ruscha iväg till jobbet. Sedan följer hämtning efter arbetsdagen, handla, laga mat, läsa och leka, städa, diska, tvätta, lägga barn, packa skolväskan inför morgondagen, egentid framför tv:n och så godnatt.
Så rullar våra dagar på, vecka ut och in.
Att jobba heltid, vara "singelmamma" på vardagarna och sköta hem och hus och barn tar visserligen rejält på krafterna men det går för att det måste. Det finns inga alternativ så det är bara att hålla ångan uppe.
På jobbet frågar mina arbetskamrater ofta hur jag orkar och om jag är tankad med någon slags evighetsenergi.

Ja det är jag. Jag är duracellkaninen.

Morgonstund har guld i mun?

Det är lördagmorgon. Den ordinarie trion delar dubbelsängen på 180cm. Det vill säga mamma, pappa och så lillasyster. Storasyskonen har den goda smaken att sova i sina egna sängar, hela natten.
Hur som helst.
Jag ligger med ryggen mot lillasyster och pappa och lyssnar på följande konversation:

Lillasyster: Jag ligger bredvid dig pappa
Pappa: Mmm
Lillasyster: MEN! Det luktar BAJS här!

Lillasyster har upptäckt morgonandedräkten.

Om att tajma in sina svordomar perfekt

Jag har varit och handlat. Det är kallt ute och jag är således väldigt kall om händerna. På skoj sätter jag mina kalla händer under makens tröja. Han hoppar och skriker.
Jag smyger in en hand under Moas tröja. Ingen reaktion. "Hon säger ingenting" påpekar jag för maken.
Då lägger Moa till sig med ett ganska så högt "AAaaaj!" Följt av ett välplacerat lite lågmält "jävlar".

Om jag ska se någonting positivt i att jag har lärt min dotter att svära så får det bli att jag har lärt henne tajma in sina sovrdomar med minutiös precision.
Alltid något.

Om att nynna mentalt vs sjunga högt på bussen

Det är helgdagsmorgon och klockan är 06.00. Buss 98 rullar så sakteliga mot centrallasarettet hela vägen genom stan och viksäng innan den ca 40 minuter senare når sitt mål.
Jag sitter skönt på bussen, lutad mot fönstret och med mössan nerdragen över öronen eftersom jag fortfarande är kall efter att ha väntat i kylan utomhus på att färdmedlet skulle behaga dyka upp vid hållplatsen.
Ni vet det där irriterande tillståndet då en låt fastnar på hjärnan och man kan inte bli av med den, det är helt omöjligt.
Jag sitter i alla fall lutad mot fönstret och nynnar mentalt på en sådan låt som har etsat sig fast i min hjärna sedan en tid tillbaka.
Tror jag.
I själva verket sjunger jag ganska ohämmat och relativt högt på Rule Britannia hela långa bussfärden vilket jag blir varse om när jag kliver av vid lasarettet och medpassagerarna tackar för sångstunden.
Så där ja.
Från och med nu cyklar jag till jobbet.


Om att vara underbetald, undervärderad och om oförståelse för professionen

Det blåser hårda vindar inom sjuksköterskeprofessionen. Inte bara inom landstinget Västmanland utan stormen har dragit ett rikstäckande täcke över sig och närmar sig nu stormvarning.
Många har säkert följt debatten eller åtminstone kastat ett öga på artiklar i både länstidningen och rikstäckande media, debatten om våra löner väcker många känslor, minst sagt.
Det är ingen hemlighet att landstinget Västmanland är det landsting som är sämst i Sverige på lokal löneutveckling för sina sjuksköterskor. Det är ingen hemlighet att löneutvecklingen centralt har stått stilla under många, många långa år.
Det är ingen hemlighet att våra politiker inte värderar vår profession, nej fel av mig, de ser fortfarande inte att sjuksköterskorna ÄR en egen profession och dessutom en legitimerad yrkesprofession. Vilket betyder att inte vem som helst kan utföra vårt jobb.
Vi är trötta nu. Vi orkar inte mer. Vi låter oss inte kränkas längre. Vi tänker inte låta politikerna spela på vårt stora omvårdnadshjärta för att motivera att man inte kan höja våra löner till en rimlig nivå. Det är nog nu. Vi har stått tillbaka alldeles för länge. Det är vår tur nu.

Lokalt har det getts mycket utrumme i media. Lyckligtvis har vår länstidning lyckats uppfatta vårt budskap och göra bra artikelserier om vår profession och våra löner.
Våra politiker lyckas inte riktigt lika bra. Men det var väl inget nytt?
I tidningen igår kan man läsa landstingsstyrelsens ordförande (ni vet vem han är) uttrycka sig så här:
Det går inte att bedriva verksamhet UTAN sjuksköterskor. Det kan bli så att vi bara kan lösa det mest akuta och sen får skicka patienter till andra landsting.
Men han anser fortfarande inte att det finns pengar till att höja sjuksköterskelönerna. För det första, hur verklighetsförankrad är landstingsstyrelsens orförande när han gör uttalanden om att det bara är att skicka iväg patienter till andra landsting? Vet han om HUR mycket pengar det kommer att kosta landstinget Västmanland. Är han medveten om vilka gigantiska summor det kostar att ha exempelvis intensivvårdspatienter i andra landsting. Det rör sig om hundratusentalskronor varje dygn! För att inte tala om vårdgarantin som kommer spricka rejält.
Nej, vår ordförande i landstingsstyrelsen vet inte vad han pratar om. Men hans oveteande och klumpiga uttalanden är något vi har fått bevittna gång på gång under våren 2008.
Samtidigt som han igår säger att det inte går att bedriva verksamhet utan sjuksköterskor säger han i samma artikel att "mellanhanden" inte förtjänar en rimlig lön. Men den behövs för vården.
För det är så vi känner oss. Som en mellanhand. Det finns pengar att höja undersköterskornas- och läkarnas löner men inga pengar att höja sjuksköterskornas löner.
Där säger man indirekt att vår kompetens inte är värd att betala för. Vi ska stå tillbaka till förmån för patienterna och våra andra kollegor inom landstinget eftersom vi visste att utbilda sig till sjuksköterska var en förlust affär.
Landstingsstyrelsens orförande menar också att det är rimligt att ge den nya landstingsdirektören en skyhög lön och dessutom är det ok att höja lönen på nuvarande landstingsdirektör med 50% med landstingsdirektörens egen motiveringen att "det rör sig bara om en person".
Landstingsstyrelsens ordförande menar också att man kan jämföra landstingsdirektören med en VD i ett stort multinationellt företag men att jämföra sjuksköterskornas fil.kand examen med andra akademiska utbildningar med samma utbildningslängd inte är rimligt.
Landstingsstyrelsens orförande insisterar på att skattesänkningen måste genomföras för det är folkets vilja, till vilket pris som helst, oavsett vilka besparingskrav det ställer på landstinget Västmanland i övrigt.
Det säger sig självt, när en landstingsstyrelse inte ens är medvetna om vilka professioner inom vården som är legitimerade och att barnmorskorna har dubbla legitimationer, ja då kan man inte förvänta sig en vettig och rimlig lönepolitik för vår profession.
Vänsterpartiet går ut i media idag och stöjder vår kamp och motsätter sig en skattesänkning. Som fackligt engagerad kan jag säga att vårdförbundet inte är bunden till något parti men det innebär inte att vi har en politisk ståndpunkt. Självklart ser oppositionen sitt tillfälle till att värva väljare till nästa val men det spelar ingen roll, medför det att vår löneutveckling förbättras och utvecklas så är jag med på tåget.
Vårdförbundet sätter nu också hårt mot hårt. Lokalt låter vi oss inte snackas bort ur avtalsutvecklingen utan vi står på oss. Vi hoppas att vårdförbundet centralt orkar göra det samma.

I Västerås har löneupproret dragit igång den bästa draghjälpen för vår löneutveckling någonsin. Många tycker kanske det är konstigt att vårdförbundet inte står bakom upproret. Det finns en enkel anledning till det. Det råder fredsplikt innan avtalet har gått ut. Innan vi ligger i konflikt kan vi inte stödja krigsåtgärder vilket uppfattas som uppvigling mot arbetsgivaren och bara ger arbetsgivaren mer anledning att inte medverka till en rimlig löneutveckling samt kan orsaka stora bötesbelopp mot vårdförbundet.
Men om och när vi hamnar i en konflikt, då kan vårdförbundet ta till helt andra medel.

Många är också kommentarerna från allmänheten, de flesta står på "vår" sida men en och annan tycker att vi får skylla oss själva eftersom vi på förväg visste vilket dåligt betalt yrke vi har valt. Till de sistnämda vill jag säga det här:

*Vem svarar i telefon och ger dig råd och hjälp på HSU?
*Vem svarar i telefon på vårdcentralerna?
*Vem förlöser dina barn?
*Vem följer din graviditet?
*Vem undersöker dig på MVC?
*Vem ansvarar för ditt barns hälsovård?
*Vem administrerar alla medicinska åtgärder inom slutenvården?
*Vem kommer hem till dig och lägger om dina sår och ger dig ditt insulin?
*Vem bedriver en avancerad palliativ sjukvård i hemmet?
*Vem tappar ditt blod?
*Vem ger dig blod?
*Vem sitter i ambulansen?
*Vem finns i ambulansflyget?
*Vem söver dig inför en operation?
*Vem övervakar dig under en operation?
*Vem väcker dig efter en operation?
*Vem tar emot dig på mottagningar?
*Vem intensivvårdsvårdar dig?
*Vem röntgar dig?
*Vem tar dina blodprover?
*Vem analyserar dina blodprover?
*Vem tar hand om dig när du avlider?
*Vem koordinerar kontakten med kommunen och biståndshandläggare inom slutenvården?
*Vem koordinerar aktumottagningarna vid katastrofberedskap?
*Vem är din kontakt inom sjukvården?
*Vem sköter kontakten med anhöriga?
*Vem har det medicinska ansvaret kvällar, helger och nätter?
*Vem observerar dina symtom först inom slutenvården?
*Vem sköter dialysen?
*Vem bereder cytostatika?
*Vem utför medicinska aborter?
*Vem finns där vid din sida dygnet runt året runt inom slutenvården?
*Vem saknas inom äldrevården?
*Vems specialistkompetens råder det stor brist om?
*Vem är underbetald?

VÅR KUNSKAP, DIN TRYGGHET!

www.upproret.se

Om att vårda sitt språk

Alla har väl hört frasen "barn gör inte som man säger, barn gör som du gör".
Så sant.
Jag måste tyvärr erkänna att vi mellan varven inte har ett extremt välvårdat språk här hemma. Visst, ett och annat svärdomsord råkar ju passera även de mest fläckfria föräldrars munnar med jämna mellanrum, så är det bara. Vi införde således "svärgrisen" hemma. En grön IKEA sparbössa formad som en gris. SVÄRGRISEN står det med svart tusch med stora bokstäver på grisamagen.
5 kronor skulle den inkassera för varje svordom som barnen hörde. Det funkade jättebra i början, barnen var på sin vakt och svärgrisen blev tyngre och tyngre. Men när vi tillslut började betala i förväg, exempelvis istället för att lägga i en femma så slänger man i en tjuga för man vet att man i alla fall kommer att få böta mer under dagen, då förlorade svärgrisen sitt syfte på något vis.
Tanken var ju inte att vi skulle köpa oss ur ansvaret att uppvisa ett vårdat språk inför våra barn, tanken var ju att vi skulle skärpa oss och inte svära så mycket.
Svärgrisen står numer och skäms uppe på en kökshylla där den istället för femkronor fyller sin mage med damm.
Hur som helst. Dom stora barnen vet ju att man inte får svära. När man är två är det inte lika glasklart varför man inte får säga diverse fula ord.
Är man storebror blir det ju därför så mycket roligare att lära lillasyster att svära. Lillasyster lär sig snabbt och lägger in sina svordomar med perekt tajming i sina meningar.
Lite roligt förvisso. Mindre roligt när man hämtar på dagis och dagispersonalen upplyser oss föräldrar om följande.

Er dotter har lärt sig ett nytt ord på engelska.

Jaha, så roligt!

Eh, hmm, ja ett svärord. Hon har gått omkring och sagt motherfucker hela dagen.

Då blir det inte lika charmfullt roligt längre. Nu är det min dotter som lär 15 andra tvååringar engelska svärord. Det är enkelt att sluta svära själv som vuxen. Men när man väl lagt ut orden i munnen på småbarnen är det en helt annan sak att få dom att förstå varför man inte får svära och vad orden betyder.
Svärgrisen dammas av och får återigen inta hedersplatsen på köksbänken.
Det fina med barn, även om man gör sina språkliga misstag, är att allting går att reparera, i alla fall enligt Dr Phil. Återkommer med resultaten längre fram.

Om nykterhetspolisen

Det är lördagkväll. Melodifestivalen rullar på tv:n. Jag och maken dricker rödvin.
Pappa går ut i köket för att fylla på sitt glas med mer rödvin. Lillasyster slår följe. Hon ställer sig bredvid sin pappa när han fyller på sitt glas. Med stora ögon följer hon processen. Sedan utbrister hon med handen i midjan och med bästa förmyndarrösten:

Ska du har MER vin?!

Allteftersom glaset fylls på fortsätter hon med samma stämma:

Mer vin?

Just det.

Om den moderliga instinkten att skydda sina barn till varje pris

Jag har inte många fobier eller rädslor. Med tanke på mitt yrkesval är jag inte lättäcklad och det ska mycket till innan jag mår illa av olika vätskor som kan rinna ur en människokropp. Jag är heller inte rädd för många saker. Det några saker som toppar min lista och det är bland annat mörker. Jag har alltid varit mörkrädd och sover fortfarande med en eller flera lampor tända i lägenheten. Att vara rädd för mörkret är ändå legitimt på något sätt. Det är ok. Vem är inte mörkrädd? Ingen höjer på ögonbrynen om de får höra att jag är mörkrädd. Tvärtom möter man förståelse och ofta så får man ett "det är jag också" tillbaka. Inget konstigt alltså. Min andra rädsla möter sällan någon förståelse eller väcker empati hos mina medmänniskor. Skamset måste jag erkänna att jag har, hrrmm, stora problem med....eh, saker, eller nej förlåt mig, djur som, håll i er, här kommer det: flyger.Så där ja. Då var det sagt. Jag är alltså rädd för djur som flyger.
Alltså nu snackar vi inte små äckliga malar, sländor eller spyflygor utan jag har stora för att inte tala om gigantiska problem med fjärilar, sparvar och så den stora skräcken, höns. Under många år har jag maskerat min rädsla för bland annat fjärilar med att snabbt anmäkra på att det var en geting eller ett bi som var nära att attackera mig när folk har undrat varför jag i vild panik har dansat omkring ute på gräsmattor fäktandes med armarna. Det är inte det att jag inte tycker fjärilar är vackra. Det är bara det att dom är äckliga. På lagom avstånd går det bra men kommer dom för nära får jag närapå en panikångestattack. Småfåglar är inget bättre, särskilt nu när alla verkar ha tämjts av villiga grannar som flitigt lägger ut åtminstone en säsongs för mycket fågelfrön för att de stackars små liven ska överleva ännu en mild vinter. Dom är överallt. Dom sitter på mitt balkongräcke när jag är på väg ut ur lägenheten på förmiddagarna och liksom blänger på mig. Om dom vill göra mig ännu mer stressad så flaxar dom lite lagom med vingarna så att jag håller mig inomhus. Jag lovar, dom kan lukta sig till rädsla. Fjärilar och småfåglar till trots, de mest skräckinjagande jag vet är höns. Jag vet, jag är banne mig inte klok som är rädd för höns men så är det.
Det finns ju terapi för dom som har duvskräck så varför inte hönsskräck?Anyway, jag minns två särskilda tillfällen då jag närapå har dött av ångest på grund av dessa otäcka djur. En gång var här i stan när jag och sonen besökte ett friluftsmuseum. Där springer hönsen lösa och är så klart tama. Sonen och jag ska äta glass och sätter oss vid ett bord utanför fiket. Efter bara några minuter kommer dom i samlad trupp. Det är nämligen så dom gör. Dom jagar i flock. Dom har lärt sig att ju räddare man är desto större är chansen att man kan få ta del av det människorna sitter och äter. I alla fall är det vallbyhönsens teori, enligt min teori då alltså. Hur som helst, dom här hönsen är vana, dom låter sig inte skrämmas av schasande eller sparkandes med fötter och vevandes med armar. Nehej då, dom går till attack flaxandes med sina otäcka vingar och lämnar undertecknad inget alternativ än att fly med sonen skrikandes under ena armen till den trygga bilen på parkeringen. Vi köper ny glass på konsum på vägen hem. Den andra gången sitter vi och fikar hemma hos svärföräldrarna som har höns. Deras höns kommer ohämmat trippandes och ställer sig liksom i ring runt bordet.
Dessa höns har dock inte finslipat sin teknik så mycket ännu så dom ger sig faktiskt av efter lite schasandes. Men jag är kallsvettig av rädsla och ansträgning efter att med all kraft försökt hålla tillbaka min panik. Hos svärföräldrarna som bor på landet finns inte bara hönsen och fjärilarna utan också en mängd småfåglar. Här måste jag verkligen anstränga mig och öva på att möta mina rädslor vilket brukar gå bra men när dom små djuren smyger sig på mig då finns inga garantier för vad rädslan kan åstadkomma.

Hur som helst, ovanstående leder mig in på dagens händelse. Vilken jag är föga stolt över. Vi är alltså ute hos svärföräldrarna. Barnen vill titta på hönsen, jag är ju mamma, jag måste ju följa med och beskydda mina barn. Vi smyger oss fram till hönshuset. Jag kikar snabbt in och inser att alla utom en höna är ute någonstans, inne i hönshuset sitter dock en mängd småfåglar. Jag kalkylerar snabbt ut att dessa småfåglar kommer ta sin tillflykt till skogen utanför och alltså ge sig ut genom den öppna dörren. Jag agerar blixtsnabbt och tar ett steg tillbaka i perfekt tajming tills en drös sparvar eller vad det nu var ger sig ut i samlad trupp ut genom dörren till hönshuset. Sonen är för kort så dom flyger ovanför hans huvud. Han tittar misstroget på mig där jag nu har landat efter att jag hoppat bakåt.
Bonusdottern kommer till oss och vill också titta på hönsen. Jag får syn på dom på betryggande avstånd nere i hästhagen. Bonusdottern ser att det finns en höna kvar i hönshuset. Hon och sonen vill givetvis titta på hönan och går in. Jag inser ju nu, att detta inte kommer sluta bra för jag hör ju hur hönan börjar kraxa där inne. Det är nu modersinstinkten borde säga åt mig att rädda mina barn undan den flaxande hönan. Men instinkten slås ut av grottmänniskan i min hjärna som sitter bakom spakarna och skriker "fara, fara, fly för ditt liv". Jag tar återigen ett väl valt hopp bakåt i samma stund som jag hör barnen skrika i hönshuset och når dagens lågvattenmärke. Min son kommer utspringandes. Bonusdottern är tätt efter och jag hör hur den skrikande hönan flaxar sig ut mot dörren.
Det är då det händer. Hönan flyger in i huvudet på min bonusdotter. Inte jättehårt, hon liksom mer bara touchar huvudet innan hon flaxar iväg till sitt hönsgäng i hagen. Barnen blir dock inte rädda utan tycker det var lite roligt, att hönan flög rätt in huvudet så där. Det gjorde tydligen inte ont heller. Jag skäms som en hund och tänker att jag nu kommer att förlora min mammalegitimation. Jag försöker samla mig och få ihop några meningar men eftersom det fortfarande är grottmänniskan som sitter och trycker på kontrollpanelen så får jag inte ur mig mer än "hade det varit jag så hade jag...eh, öh, så..."
Min svärmor slår huvudet på spiken när hon skämtsamt avslutar med att jag nog hade dött om jag hade fått en höna i huvudet. Tyvärr korrekt. Jag hade nog fått åka ambulans in till akuten på grund av total panikångest och hjärtklappning. Så där. Då har jag erkänt. Jag är rädd för djur med vingar. Jag är inte rädd för att jobba med människor som ibland kan klassas som livfarliga och har både vak från psykiatrin och polisen på avdelningen där jag jobbar men jag är rädd för fjärilar, sparvar och höns.
Go figure.

The return of mulliga mamman

Så var det entligen dags, efter många långa veckors uppehåll klev jag återigen innanför portarna på friskis och svettis i måndags kväll för att träna på ett av mina favoritpass.
Att det skulle bli jobbigt var jag inställd på från början, jag hade ju faktiskt inte tränat på väldigt länge och just det här passet är ganska så intensivt. Men roligt, det är därför jag tycker om att gå på det. Nåväl, jobbigt var jag inställd på.
Den första chocken kom när min spegelbild i den stora spegelväggen uppenbarade sig. Vem är det där? Åh herregud det är ju JAG! Panik, ser jag ut så där? Really? Nej det måste vara fel, avståndet måste spela ögat ett spratt här. Jag återkommer till speglarna nästa varv runt i salen men då är bilden ännu värre. Genomsvettig, med blodsmaken i munnen och skavsår på hälarna kryper jag ut till min bil på parkeringen utanför friskis & svettis och sätter mig i framsätet och öppnar med darriga fingrar en gainomax med chokladsmak.
Hur blev det så här? Jag vet ju att jag inte alls har tränat på bra länge nu, och hmm, ja, julen bjöd ju sannerligen på en massa god mat, och födelsedagarna har avlöst varandra och det är ju mysigt med mys hela helgen när vi ses igen hela familjen med vin, mat och annat gott.
Jag backar bandet och tänker tillbaka på när jag tränade sist. Jag som kom igång så bra, jag hade ju till och med biceps. Biceps baby! Men det var då.
 Jag får tänka länge och kommer fram till den bistra sanningen efter inte så lång tid. Jag tränade på bra under hösten men när den äkta hälften började veckopendla sprack mitt hela träningsupplägg.
Vardagen var tillräckligt jobbig att få ihop ändå, med barnvakter som skulle backa upp mig och hämta barnen på skola och dagis och dessutom stanna kvar tills efter klockan 22 på kvällen så att jag skulle kunna fortsätta jobba kväll på jobbet.
Vardagarna gick nätt och jämt ihop och energin och orken till att ordna barnvakt ytterligare tre kvällar i veckan för att jag skulle kunna träna kändes som en alldeles för ondig lyxigåtgärd när jag ändå var i behov av barnvakt flertalet dagar i veckan.
Nåväl, det är ju en sak. Jeansen, jobbkläderna och träningstopen sitter ju inte tightare enbart för att man har slarvat med träningen ett tag.
Jag inser ju att inkomsterna har varit för höga när det är på håret att mina jeans som jag inhandlade när alla graviditetskilon fortfarande satt på plats och som mäter storlek "inihelvetetjock" börjar bli lite trånga i midjan, att det är jag nu en gång för alla måste begränsa mina inkomster till mina utgifter.
Med andra ord, äta nyttigt!
Efter gympachocken i måndags var jag närapå att åka hem och bryta ihop men träningsvärken har taggat igång mig igen och nu jädrar är det en extreme makeover på gång. Eller, extreme och extreme men nu är det dags att knyta ihop säcken en gång för alla, kapa extra vikten och få ordning på musklerna.
Hemma igen satt jag svettig och trött och blippade desperat i min mobiltelefon efter en bild som min man tog på mig förra sommaren. Där ligger jag på balkongen i min nya bikini och solar och inga volanger som prydjer midjan.
Manad av min mobilbild börjar jag titta på riktigt gamla kort från 1994 och 1995 på den tiden jag och maken var i betydligt yngre dagar och därav också smärtare och kanske aningens mer vältränade.
Genast inser jag ändå idiotin av att jämföra sig med en bild där man fortfarande var i tonåren och dessutom inte har två barnafödslar som hänger kvar runt höfterna.
Nej nu är det sannerligen dags för sundare dagar god damn it!
Efter påsken har jag en date med landstingsgymet för att få mitt passerkort dit och där kan jag träna även på helgerna när maken är hemma och utbudet på friskis inte är lika generöst som i veckorna.
Jag har också slutit en deal med mig själv om att försöka sluta 15.15 en dag i veckan och träna  på gymet direkt efteråt och hämta barnen senare.
Manad av min egen nyfunna energi ser jag fram emot att få svettas ordentligt återigen på friskis men också på gymet under våren.
För som sagt, hur mysigt och bra det än låter när barnmorskan säger att lite extra kilon på magen är bara bra att ha efter förlossningen för då har bebisen en kudde att sova på så är det inte lika roligt när bebisarna har utvecklats till barn och sover på sina egna kuddar.


Om att vara vaken i 24 timmar

Snart är jag där. Klockan 07 har jag varit vaken i 24 timmar. Anledningen till det är inte att jag ämnar plåga mig själv utan tillsynes en vettig anledning utan att det rådde stor personalbrist på mitt jobb och där finner man anledningen till att jag snart har varit uppe i ett helt dygn.
Hur som helst.
Jag är trött. Är inne på min kopp kaffe nummer okänd i ordningen just nu och koffeinet tar inte. Vilket är föga förvånande i och med att sjukhuskaffe är lika med lite färgat vatten. Men ändå. Man ska inte underskatta den psykologiska effekten. Eller någonting åt det hållet.
Ja, som sagt, jag är trött. Därför finner jag små enkla ting betydligt mycket roligare än vad dom egentligen kanske är.
Hittade en bok om sjukhushumor och skrattade gott och kanske lite för högt klockan 04.30 för mig själv inne på expeditionen.
Men vem kan inte motstå följande:

Patienten tror att hon står upp när hon egentligen ligger ner, vilket förvirrar oss bägge. Remitteras bort.

Eller den här

Arbetar som dator. Vet ej med sig om han utsätts för något som han irriterar.

Eller

Har fått klåda över kroppen men ingen klåda någon annanstans

Liggandes på mage undersöker jag patientens hälar

Jag är medveten om att det kanske bara är sjukhusfolk som tycker detta är fantastiskt roligt eftersom vi ser så många journalgrodor vilket detta är. Men just nu tycker jag dom är hysteriskt roliga!

Om plötsliga kommentarer och funderingar

Det är roligt att ha barn. Det är mycket annat också men till den största delen är det roligt.
Barn är ärliga, de talar sanning och lindar inte in ord eller förskönar det de har att förmedla. Det kommer bara direkt ut ur munnen på dom precis så som dom menat att säga det.
Av dessa sanningstalande barn får man en hel del kommentarer som är underbara.

Vi sitter och äter kvällsmat. Det är den vanliga diskussionen som pågår blandat med uppmaningar som "vicka inte på stolen", "tugga och svälj nu" "sitt ordentligt" osv.
Helt plötsligt frågar Elias väldigt allvarligt: Hur bankar man skiten ur vinden?

Sonen kommer en dag till mig med en allvarlig uppsyn. Vad är det? Frågar jag.
"Mamma, vad betyder motherfucker?" Jahapp, vems brilljanta idé var det att låta 7-åringen titta på cops (den svenska filmen alltså). Någon som anmäler sitt intresse till att förklara?

Moa är gladare än gladast över att pappa är hemma igen. Hon är överallt och pratar precis h e l a tiden om allting! Pappa försöker berätta något för mig och Moas tålamod tryter. Hon far upp och ner i knät, runt runt på golvet och tillslut hamnar hon fortfarande i en monolog om allt och inget under bordet. Där snurrar hon runt ett par varv innan hon utbrister "jag blir GALEN".

Farmor berättar en rolig historia om när inget av våra barn men en annan pojke skulle hjälpa henne att göra sockerkaka. Han får i uppdrag att vispa smeten. Farmor frågar om han brukar hjälpa mamma hemma varpå han replikerar snabbt: "Nej min mamma kan själv".

Det är roligt att ha barn. Så det så!

Om livet på paus och små ord som värmer i hjärtat

Livet har sannerligen befunnit sig på paus de två första månaderna av 2008. Strax innan jul upptäcker jag att mitt ena bröst inte riktigt är som det ska, dessutom har jag djävulskt ont i bröstet. Det gör ont hela tiden, vad jag än gör. Ett besök hos familjeläkarna resulterar i en remiss till bröstenheten.
Jag får beskedet att väntetiden är ca 5 veckor.
Men sådan är verkligheten. Vad göra? Jag härdar ut över jul och nyår och rätt vad det är så ligger kallelsen där i brevlådan. Till mig, ett inbokat besök hos bröstenheten, till specialistläkare/överläkare *** för undersökning och heriditetsutredning.
Skönt att få en tid tänkte jag men ändå sjukt plågsamt oroande att sedan stappla dit på skakiga ben och anmäla sig i receptionen på bröstenheten.
Där är allt målat i rött och rosa. Av kvinnor för kvinnor? På en storbilds TV går en bildshow som visar naturen ur sin bästa vinkel, på borden ligger broschyrer om bröstcancer och i väntrummet sitter gamla tanter och så jag.
Jag kände mig inte sjuk innan besöket men där i väntrummet kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka och kände mig redan så cancersjuk som man kan bli.
Det är nyttigt att uppleva vården från den andra sidan. Att vara patient. Det är konstigt och väldigt utelämnande. Jag och två läkare som båda skulle titta på mina bröst, klämma och känna, jämföra, ställa frågor, humma och mumla, ta blodprover och biopsi.
"Sträck upp armarna, släpp ner dom, sträck ut dom ut åt sidorna, lägg dig ner, sätt dig upp" Ett gratis gymnastikpass samtidigt som man läkarundersöks, inte varje dag det händer.
Efter besöket får jag veta att jag har en stark heriditet för att få bröstcancer eftersom det finns så nära i släkten. Biopsisvaret tar 3 veckor. Vare sig mer eller mindre. Jag får veta vid ett återbesök, om jag har cancer eller är frisk. Men först ska jag göra en mammografi och ett ultraljud också.
3 veckor av tortyr och funderingar. Statistiksökande, massor av googlande och många, många funderingar. Tänk om jag har cancer. Cancer. Jag? Men jag har ju ändå en 50% chans att jag är frisk. Men också en 50% risk att jag är sjuk. Har jag försäkringar? Vad ska jag säga till barnen. Tänk om jag inte lever om ett år?
Utan omsvep så är denna väntan att genomlida helvetet på jorden. Att inte veta.
Sedemera fick jag veta att jag just nu inte har cancer. Men jag ligger i en högriskzon vilket innebär mammografi 2 gånger om året hädanefter plus en klinisk undersökning. Överläkaren vill också att jag ska fundera på om jag vill åka till Uppsala  om ett år för en heriditetsutredning. Där kan jag få besked, svart på vitt, om jag har den ärftliga genen som gör att jag definitivt kommer få bröstcancer. Många vill ju veta, säger läkaren och plirar på mig från sin snurrstol. Jag kommer inte operera bort dina bröst på en gång. Den processen tar flera år.

Mer att fundera på. Mera tankar och mera beslut. Veta kontra inte veta. Väga för- och nackdelar mot varandra. Ännu mera bakomliggande oro. Om ett år sa överläkaren. Det innebär 365 dagars av funderande och jag är inte säker på att det kommer räcka för att komma fram till ett beslut.

Jag har ändå två barn som förgyller tillvaron och som kan få mig att må bra på ingen tid alls med sina klippska och underfundiga kommentarer.
Moa sitter och bläddrar i en tidning. Hon ser en bild på Angelina Jolie och utbrister:
Där är DU mamma! Vad fin du är!
Älskade unge, den kommer jag leva på länge :)

Idag för 7 år sedan

Föddes en ny starkt lysande stjärna på vår jord. 3560g tung och 52 cm lång. Klockan var 00.59 och förlossningen hade tagit ganska precis 24 timmar.
Idag är han något större, runt dryga 120 cm och 24 kg tung men fortfarande min absoluta favorit stjärna i alla kategorier.
Grattis på födelsedagen min stora (lilla) kille!
Älskar dig mest i hela världen, fast det vet du ju, eller som du brukar säga "äsch, måste du tjata hela tiden, du har ju sagt det minst tvåtusenmiljoner gånger. Jag veeet!"

Svar på tal

Vi är hemma hos min bror på hans examensdag. Klockan är kväll och en byxblöja tjänstgör som mössa på Moas huvud.
En kaffekopp står och ber om att bli omkullknuffad på vardagsrumsbordet. Moa gör en svepande rörelse med armen och olyckan är ett faktum.

Morbror Anders till Moa:
"Moa att det där skulle hända hade jag kunnat räkna ut med rumpan"

Moa replikerar blixtsnabbt:
"Skaru´ha mössa Anders" och pekar på blöjpaketet med sitt bästa pekfinger.

Just det! :)

Skridskopremiär

Söndagen tillbringade jag och storebror på skridskobanan för att för första gången åka skridskor tillsammans!
Och han var så duktig. Fram emot kvällen lyckades han ta fem-sex skär med fart och bra balans. Jag är så stolt! Det finns ingen större självtilfredsställelse än att lära sina barn någonting nytt!


image30


image31


image32


image33
Bästa killen jobbar hårt!

Önskelista

Moa vill ofta ha massor av saker. En del rimliga, en del svårbegripliga och en del helt överraskande.
Idag såg Moas önskelista ut som följande:

Ett par blåa skridskor. Hon lägger snabbt till Om det inte finns TAR jag vita.

En bebis

Trummor

Varför ska man nöja sig med det man faktiskt kan få, om man siktar mot stjärnorna kanske man kommer till månen. Eller som hennes pappa sa när han hörde önskelistan: En av tre är väl inte så dumt. Vilken det blir återstår att se ;)

Utveckling

Barn utvecklas fort. Moa är inne i ett stim nu då hon utvecklas i ett rasande tempo. Nya ord poppar upp varje dag, hennes meningsuppbyggnader blir mer och mer avancerade och hon förstår massor. Mer än vad hon borde kunna vi 2.5 års ålder.
Det som är mest spännande med Moa just nu är att hon lär sig musiktexter oerhört snabbt. Hon älskar att lyssna på musik och texten börjar falla på plats redan efter ett par gånger. Det som gör det hela så roligt och som fascinerar oss är att gör sina egna tolkningar av låttexterna när hon inte riktigt hör (eller förstår) texten.
Här följer några exempel:

En elefant balanserade
på en liten liten spindetråd
det tyckte han var så intressant
Så han gick och hämtade en annan elefant.

Moas version
En elefant balanserade
på en liten liten spindeltråd
DET TYCKTE INTE HAN VAR SANT (intressant = inte sant)
så han gick och hämtade en annan elefant.

Imse vimse spindel klättrar i Moas version uppifrån, alltså inte uppför trån´

För någon vecka sedan sjöng vi "lille katt" när vi kom till kon som sket på bron skrattar Moa högt och ropar glatt:
Kon bajsade på bron!!

Tänk vilken stor betydelse musiken har för barnets utveckling!



image29

Lillasyster i utvecklingsstadiet


Om dom små sakerna i livet

Jag kommer hem med ett nytt blöjpaket en dag.
Lillasyster kommer springandes och frågar vad jag har köpt.
"Blöjor" svarar jag.
"Ååhh, tack!" ropar lillasyster. Hon släpar blöjorna in på toaletten samtidigt som hon ropar till pappa:
"Jag har fått nya blöjor pappa. Mamma har köpt nya, BARA TILL MIG!"

Lycka är att ständigt glädja sig över alla små och till synes obetydliga företeelser.

Hur kommer det sig att vi glömmer bort det som vuxna?



image28
Lillasyster, fortfarande begåvad med förmågan att glädjas över de små sakerna i livet.

Om barn

Många gånger har pappa Hoppsan och jag pratat om ytterligare syskons vara eller icke vara. Huruvida fler syskon är ett självklart alternativ eller tål att fundera ytterligare några varv på har varierat kraftigt under några års tid, mycket beroende på hur dagsformen hos våra barn varit under dagen.
Frågan vi ställer oss, eller frågorna, är "har vi råd?" "orkar vi?" "har vi tid?".
Om barnen är som dom är mest, barn i varierande trotsåldrar så står vågskålen och väger ganska tungt åt "vi känner oss njöda" hållet.
För hur mycket vi än älskar våra trotsmonster så är man ganska slutkörd efter en dag som så många gånger ser ut som följande:
Kl.6.30 uppstigning för barnen. Lillasyster vaknar om hon har fått sova i mer än 10 timmar med ett glatt leende på läpparna, men om hon så missar bara med ynka 30 minuter vaknar hon iklädd sin bästa monsterkostym, skrikandes och sparkandes och precis helt tvärtemot.
Storebror kräver en hel tunna energi bara för att vakna och komma ur sängen. Sedan är det hela proceduren med att välja och matcha kläder som suger musten ur en totalt. Storebror klarar detta till 95% själv men när termometern visar -5 grader ute och storebror valt sina blommiga hawaiishorts ackompanjerat med en rosa t-shirt med hajtryck på måste mamma Hoppsan gripa in och styra upp klädsituationen.
Det blir en del tandagnisslan, lite gråt, en smula hot och diverse mutor för att byta ut shortsen mot ett par jeans som möjligtvis kan passa den unge herrn.
Lillasyster är en helt annan femma. Det tar E V I G H E T E R att välja kläder åt prinsessan. "Inte den", "inte den" "Inte klänning" "inte mysisar (mjuka byxor)" osv i all oändlighet. Ofta följer åtminstone två ombyten innan vi är redo att åka till dagis.

När klockan närmar sig 7.30 är det frukostdags. Igen samlar mamma Hoppsan ihop krafterna för nästa utmaning. Att hitta den perfekta frukosten för allt passar minsann inte. Är det en fil och flingor dag, eller gröt måntro, eller kanske mackor och ska dom iså fall vara rostade. Duger skinka som pålägg eller kommer det skrikas om ost. Tja, denna procedur tar åtminstone 40 minuter och sätter oss alltid på gränsen till att komma försent.
Sedan följer tandborstningen. Efter att ha jagat lillasyter runt lägenheten ett par varv, tvingat ner henne i knät och borstat tänderna mot hennes vilja står inte mamma så högt i kurs hos lillasyster. Vilket hon mer än gärna visar med allt hon kan, dvs klä av sig alla ytterkläderna när mamma i ett obevakat ögonblick vänder blicken åt ett annat håll.

Klockan börjar nu närma sig 8.40 och hotet om att komma försent börjar närma sig på riktigt. Vilket innebär att storebror som oftast är färdig vid det här laget får gå i förväg och jag får ta en arg lillasyster under armen, iförd endast jacka och skor, overallen under andra armen och en rygga i handen med vantar, mössa, och raggisar och så rusar vi iväg. Lämna storebror först sedan lillasyster. Om jag har tur ska dagisgruppen inte gå ut just nu och då kan jag bara lämna in henne och så får dagisfröknarna bråka på overallen men oftast så ska dom gå ut och då får jag igen ta strid och slita mig svettig i dagishallen för att klä på ett barn overall och stövlar på samma tid som dagispersonalen klär på 14 barn och sig själva.

Med mascaran mörk under ögonen och svetten rinnandes nerför ryggen lämnar jag sedan, ändå en alltid glad lillasyster och åker utmattad hemåt och tänker att jag är mer än nöjd och lycklig över mina barn.
Kvällen kommer, och diverse olika diskussioner om huruvida man får kalla stekt korv för äcklig eller anse att lilleskutt tandkrämen är bättre än skalmantandkrämen trots att det är samma tandkräm fastän i olika förpackningar och så den slutliga striden om allt som man kommer på att man är när man ligger i sängen: dvs jag är kissnödig, jag är hungrig, jag har ont här och där, jag kan inte sova osv som gör att mamma Hoppsan totalt kapitulerar och inser att den egna tiden denna kväll är som bortblåst och låter storebror och lillasyster somna i soffan istället. Givetvis efter några minuters nypandes på varandra och kivandes om vem som låg var först.
Men när dom sedan har somnat, och ligger där runt mig liksom uthällda i alla möjliga och omöjliga ställningar och smånsarkar och mumlar i sömnen, då vet jag att allt annat trotsåldersrelaterat tjafs och smågnabb är som bortblåst och längtar tills vi får ett lillasyster eller lillebror till våra barn.
För just då, i den där lugna stunden, när sömnen precis har infunnit sig och dom ligger nära tätt intill, finns inga jobbiga stunder eller perioder, just då i den stunden finns bara jag och barnen och lika självklara som dom är här hos oss lika själklart är det med ett till syskon och lika självklart är det att orken räcker till allt som den behöver räcka till.
Och om man ännu skulle vara osäker på vad man har gett sig in i som förälder eller om man ska våga skaffa fler barn kan man alltid ha Katherine Whiteborn´s ord i bakhuvudet:
Det främsta syftet med barnkalas är att påminna dig om att det finns värre barn än dina egna.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0